Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLET OCH RÄTTSORDNINGEN
135
en ekvivalent, ett skadestånd, skulle föreligga. Kravet på dylikt
måste nu begränsas, och detta sker därigenom, att man beaktar
pliktbegreppet. Visserligen korrespondera rättigheter och plikter
med varandra, men detta blott rent objektivt. Och till begränsning
av skadeståndskravet införes nu distinktionen objektiv och subjektiv
pliktvidrighet eller — eftersom plikten ju uppkommit på grund
av den där oskrivna rättsordningen — objektiv och subjektiv
rättsstridighet. För att orätten skall medföra skadeståndsskyldighet
fordras, att den åstadkommits genom subjektiv pliktvidrighet, d. v. s.
pliktvidrig vilja, skuld i subjektiv mening, eller, såsom det heter
på juristspråket, culpa. Härmed har man i själva verket nått två
syftemål. Dels har man åstadkommit en nödvändig begränsning i
skadeståndsanspråken, och dels har man funnit det, som man framför
allt eftersträvade, nämligen en inre isolerad rättfärdighetsgrund till
skadeståndsskyldigheten: mot det dåliga hos skadegöraren, som ligger
i hans rättsstridiga, pliktvidriga vilja, mot denna klandervärdhet
befinnes nu skadeståndsanspråket ur det allmänna rättsmedvetandets
synpunkt vara en motiverad, d. v. s. rättfärdigad reaktion.
Det är synnerligen lätt att visa, att allt detta icke är annat än ett
hejdlöst konstruerande, bortvänt från all verklighet. Först och
främst är det ju tydligt, att, om skulden är grunden till
skadeståndet, så måste detta — såsom man ofta påpekat — bestämmas
icke alls efter den uppkomna skadan utan med hänsyn till skuldens
grad, till frågan om rent av uppsåt förelegat eller blott vårdslöshet,
ävensom om vårdslösheten varit grov eller mindre grov. Men
varken vårt eller något annat rättssystem gör denna åtskillnad vid
skadeståndets bestämmande. Men vidare: pliktvidrigheten skall ju
bestå däri, att man handlat mot ett bud i den där förnuftiga
rättsordningen. I anledning därav är först att invända, att det icke
finnes några rättsliga bud. Ett sådant måste nämligen ovillkorligen
förutsätta en bjudande, befallande person eller personenhet. Denna
har efterlysts, men har aldrig kunnat uppspåras i verkligheten.
Invändningen måste sålunda vara avgörande. Men låt oss i alla fall
se bort ifrån densamma. Det är ju likväl klart, att ett rättsbud
såsom sådant icke kan gälla för en person, som saknar vetskapen
om dess existens. Det är emellertid ett oomtvistat förhållande, att
en person ådömes skadeståndsskyldighet alldeles oberoende av om
han haft vetskap om det där överskridna rättsbudet eller icke, och
vare sig den bristande vetskapen kan tillräknas honom såsom
försummelse eller icke. Redan därav borde kunna inses, att någon
verklig användning av pliktvidrighets- eller rättsstridighetsbegreppet
icke går att göra. Men också om jag bortser även härifrån, kan det
fullkomligt klart visas upp, att det är meningslöst att laborera med
rättsstridigheten eller överträdandet av en rättslig plikt såsom
förutsättning för skadeståndsskyldigheten. Rättslig plikt till något
måste ju — till skillnad från den blott moraliska plikten —
uppfattas så, att något är av rättsordningen fordrat. Men det är ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
