- Project Runeberg -  Tiden / Fjortonde årgången. 1922 /
137

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SAMHÄLLET OCH RÄTTSORDNINGEN

137

outhärdlig. Fullkomlig stagnation skulle råda i stället för allmän
omsättning. Det måste därför uppenbarligen tillses, att
människorna i dessa ting allmänneligen icke fara vårdslöst fram utan tvärtom
iakttaga en viss grad av aktsamhet. Det är syftemålet att sålunda
pressa eller driva samhällsmedlemmarna till ett handlingssätt, vilket
icke är dolöst eller vårdslöst, som åstadkommes därigenom, att de
löpa risken att få betala skadestånd, om de icke i sina göranden
och låtanden gentemot varandra ådagalägga en sådan aktsamhet,
som i samlevnaden människor emellan framstår såsom nödvändig.
Detta är grunden till uppställandet av regeln om ansvar för skada,
som förorsakats genom en persons culposa, d. v. s. vårdslösa eller
försumliga handlingssätt. Men den härskande läran har vid denna
culparegel gjort en ödesdiger förväxling av regelns innehåll med dess
rättsgrund. Därav att regeln bestar däri, att den culposa handlingen
medförde skadeståndsskyldighet, har man dragit den falska
slutsatsen, att det culposa i handlingen utgjorde
skadeståndsskyldighetens inre rättfärdighetsgrund. Hur härigenom hela
skadeståndsläran kommit fullständigt på sned till största men för rättslivet,
kan jag i detta sammanhang icke närmare gå in på.

Visserligen är det sant, att man inom teorien ofta känt på sig, att
något vore på tok. Men vari grundfelet låg, har man icke kunnat
utfundera. Särskilt vill jag erinra om, att man tyvärr misstagit sig, när
man på senare tid inom teorien trott sig ha funnit mera förnuftiga
grunder för skadeståndsrätten. Jag tänker på dansken Ussings
arbete Skyld og Skade, 1914, och norrmannen Stängs bok om
Erstatningsansvar, 1919. Båda författarne äro på ett avgörande
sätt influerade av de gamla föreställningarne.
Rättsstridighetsbegreppet är för båda den orubbliga utgångspunkten. Men det går
icke att verkligen applicera förnuftiga synpunkter på frågorna, när
man väl en gång satt detta oförnuftiga begrepp i centrum. Också
är det en rent skolastisk begreppsjurisprudens, som av båda
författarne bedrives. För båda utgör skillnaden mellan ansvar för
rättsstridiga och ansvar för rättsenliga handlingar så att säga
grundtemat. Nu är emellertid att märka att dessa s. k. rättsenliga
handlingar, vilka enligt författarne skola medföra
skadeståndsansvar, icke blott tolereras av samhället utan rent av äro synnerligen
önskvärda. De böra sålunda befrämjas. Ingen kan emellertid vara
blind för att rätta sättet att befrämja en handling icke är att
belägga den med ansvar, vilket ju tvärtom är ägnat att motarbete
densamma. Ett mycket stort skarpsinne måste sålunda nedläggas
för att förklara, hur man kan taga sig till att motarbeta dessa
rättsenliga handlingar genom att belägga dem med
skadeståndsansvar. Men det största skarpsinne i världen skall icke kunna lösa
olösliga gåtor. Hela denna frågeställning: ansvar för rättsstridiga
och rättsenliga handlingar, är oriktig. Begreppet rättsenlighet är
ju endast negationen av begreppet rättsstridighet och måste sålunda
vara lika meningslöst som detta begrepp. Enligt både Ussing och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1922/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free