Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. SAMHÄ LLET OCH RÄTTSOltDXINOEN
141
stället, hur det s. k. rättsmedvetandet ser på saken. Därmed
koncentrerar man sig på det enskilda straffet. Man forskar efter
dess rättsgrund i rättsmedvetandets mening, d. v. s. man söker
en genom sin förnuftighet naturlig rättfärdighetsgrund till straffet
ur brottslingens synpunkt. Och så finner man den ligga i
brottslingens handlingssätt, alldeles såsom man inom skadeståndsläran
sökte rättfärdiga skadeståndsanspråket. Ett närmare ingående på
rättskolastikens framfart inom straffrätten kan jag så mycket hellre
avstå ifrån, som jag för någon tid sedan härom publicerat
ett svar till professor Thyrén under titeln ’Till frågan om rätten
och samhället". Jag beder dock att ett ögonblick få taga läsarens
uppmärksamhet i anspråk även för denna fråga.
Den bekante svenske kriminalisten professor Hagströmer yttrar
angående straffets rättsgrund, att
"straffet finner sitt berättigande inför vårt rättsmedvetande i
brottslingens skuld. Denne bär ansvaret för uppkomsten av den
fara för rättsordningen, som ligger i hans rättsstridiga
viljebeskaffenhet, och är förty skyldig att underkasta sig vad som för
undan-rödjandet av denna fara är erforderligt’ ’.
Grunden härtill finner Hagströmer ligga i
"en allmän grundsats, som genomgår rätten. Det är den
grundsatsen, att det åligger den, genom vars skuld något för annans
rättsligen skyddade intresse menligt förhållande inträtt, en
skyldighet att utjämna detta, således att göra eller lida vad som erfordras
härför".
Här ha vi nu ett uttryckligt replierande på denna mystiska
förnuftsordning, som utrustar människorna såsom sådana med vissa
rättigheter och plikter. Men ser man nu något efter, hur det
verkligen gestaltar sig i livet, så skall man finna, att en person straffas
alldeles oberoende av om han begått något, som enligt
rättsmedvetandet är orätt. Man kan alldeles icke såsom allmän regel påstå,
att en person ur rättsmedvetandets synpunkt begår en orätt, därför
att han begått ett brott. Orätt eller skuld i denna mening, kan
blott läggas honom till last, om han överskridit sin plikt, Har han
handlat i enlighet med sin plikt, när han begick brottet, så har
han ju icke handlat omoraliskt och kan sålunda icke av det s. k.
rättsmedvetandet fördömas. Exempel: d:r Glas’ mord på den där
skadliga girigbuken; politiska mord; en fattig mans stöld
för att giva medlen åt en ännu fattigare och svältande
människa. Detta, huruvida man känner plikt, känner sig
böra göra det och det eller icke, är ju något rent subjektivt,
som det — såsom var och en måste kunna inse — är
alldeles omöjligt att lägga till grund för frågan, om straff bör inträda
eller icke. Men om nu detta rättsmedvetandets krav på reaktion
mot orätten, gottgörelse av skuld, icke kan betraktas såsom straffets
rättsgrund, så frågar man: vad skulle då kunna utgöra sådan grund ?
Härpå svaras att straffet icke alls har någon rättsgrund i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
