- Project Runeberg -  Tiden / Fjortonde årgången. 1922 /
142

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

VILHELM LUNDSTEDT

mening, som man efterforskar, d. v. s. att brottet bestraffas
ingalunda därför, att den brottsliga handlingen skulle utgöra en inre
isolerad rättfärdighetsgrund till straffet och brottslingen sålunda
förtjänade detta. Saken är ju alldeles klar. Samhället skulle icke
kunna leva utan att ha en sträf f rättsordning; det skulle utan denna
upplösas i sin motsats, allmän anarki och förvildning. Vem vågar
på allvar bestrida, att detta är tillräcklig anledning för samhället att
ha en sträff rättsordning ? Alldeles lika litet, som man kan tala om
någon rättsgrund till att man exempelvis kläder på sig, när man
stiger upp ur sin säng om morgnarne, kan man tala om någon
rättsgrund till att samhället håller sig med en straffrätt. Båda
sakerna ske för att förebygga vissa fruktansvärda konsekvenser, i
ena fallet den enskildes ohälsa och död, i andra fallet samhällets.
Det belyses emellertid positivt, om jag säger, att det för juridiken
är lika meningslöst att fråga efter straffets rättsgrund som efter
rättsgrunden till samhället. Juristen har blott att räkna med
samhällets existens som ett ofrånkomligt faktum. Därmed är saken
också för straffets del klar, ty samhället betingas med absolut
nödvändighet av en straffrättsordning. Det är alltså ingalunda
fråga om någon av brottet såsom sådant härflytande
rättfärdighetsgrund för statens rätt att straffa. Utan detta i varje civiliserat
samhälle existerande förhållande, att man konsekvent bestraffar
vissa handlingar, är helt enkelt ett resultat av samma krafter, som
frambragt detta samhälle, och en nödvändig betingelse för dess
fortvaro. Man har emot mig härutinnan invänt, att detta sätt att
se på saken vore en upprörande cynism. Samhällsnyttans
åberopande vore ej tillräckligt för att motivera straff lidandet.
Brottslingen måste ha gjort sig skyldig till straffet, för att detta skall
kunna tillf ogos honom, om man icke ville godkänna den rena cyniska
offerdjursprincipen. Offerdjursbeteckningen kan jag emellertid
acceptera. Den som straffas offras så till vida för samhällets skull.
Men när man talar om cynism, så förbiser man, att vad som under
givna förhållanden i straffavseende skulle kunna uppfattas såsom
cyniskt naturligtvis vore samhällsskadligt och sålunda icke dirigerat
av samhällsnyttans krav. Med samhällsnyttan kan det aldrig vara
förenligt att avsiktligt tillfoga en person ett strafflidande, som är
större, än vad som oundgängligen kräves med hänsyn till det intresse
för det allmänna, varav straffet föranledes. Samhällsnyttan kräver
tvärtom, att ett lidande icke får rättsligen påläggas någon, såvida
det varken kan visas vara nyttigt för honom själv eller behövligt
för sociala ändamål. Naturligtvis är det cyniskt, om exempelvis en
läkare passar på att begagna sin makt till att under patientens
bedövning i och för en öronoperation amputera hans fullt friska
ben. Men alldeles samma handling, amputerandet av benen, blir
i högsta grad moraliskt erkännansvärd, om kallbrand uppstått i
benen och handlingen var absolut nödvändig för att rädda den
amputerades liv. Om samhället i sitt eget livsintresse kräver vissa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:10:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1922/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free