Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLET OCH RÄTTSORDNINGEN
145
å själva det grundläggande under ordningsförhållandet till
rättsordningen själv, rättsordningens auktoritet, en rättsgrund, som ur
rättsmedvetandets synpunkt rättfärdigar tvånget för
samhällsmed-lemmarne att handla i enlighet med rättsreglerna, m. a. o. gör detta
faktiska tvång till en rättslig skyldighet. Vari skall nu denna
rättsgrund förläggas? Här tillämpar man gamla från romerska
kejsartiden härstammande synpunkter. Statsmakten anses i
förhållande till individen vara suverän, d. v. s. den har rätten att
oberoende av varje annan jordisk makt härska över, befalla över
individerna. Nu skall emellertid det subjekt bestämmas, i vars
hand denna härskarrätt skall läggas. Vill man nu icke använda
sig av det där mystiska begreppet om en över individerna upphöjd
person, som under namn av staten — varom jag strax skall nämna
några ord — skulle härska över individerna, så blir det naturligt,
att man tilldelar härskarrätten till de särskilda myndigheter, som
formellt bestämma över lagarne, således exempelvis i England
parlamentet. Här ser man emellertid särskilt tydligt, hur orimliga
dylika teorier äro. Man behöver ju blott tänka på möjligheten av
att ett förutvarande parlament är upplöst och att medlemmarne i
det nya ännu icke äro utsedda. I denna händelse existerar i England
ingen, som är försedd med rätten att härska. Konsekvensen måste
nu bli, att man under denna mellantid icke hade någon skyldighet
att underordna sig rättsreglerna. Men det skall icke kunna utletas
den situation, i vilken icke jurisprudensen skall veta att klara sig.
En ytterligt ansedd engelsk rättslärd i nyare tid vid namn Clark
yttrar i ett arbete "History of roman private law", att
härskarmakten under denna mellantid visst icke är borta; den endast sover.
Han glömmer dock att härav draga den nödvändiga slutsatsen, att
också rättsordningen själv och alla därtill knutna rättsförhållanden
under tiden i fråga måste vara försänkta i djup sömn. F. ö.; skulle
det verkligen vara så, att tvånget att underordna sig gällande rätt
vore en skyldighet, som vilade på parlamentets eller för att nu
tala om Sverige, framför allt på riksdagens härskarrätt, så vore
det givet, att, om icke de närvarande riksdagsmännen hade sin vilja
inriktad på uppehållandet av gällande rätt, så funnes icke heller
någon skyldighet för de övriga samhällsmedlemmarne att
underordna sig den. Eiksdagen såsom den förenade viljan fungerar ju
då icke såsom befallande myndighet. För att komma undan dylika
svårigheter, som ovillkorligen förknippas med detta antagande av
en eller flera särskilda myndigheters härskarrätt, gör man emellertid
staten själv — med bortseende från sådant som riksdag och monark
— alltså staten själv, såsom innehavare av härskarrätten, till grundval
för skyldigheten att underordna sig gällande rätt. Nåväl, vad är
det där för en person ? Till staten höra även spenabarn och idioter,
för att nu icke tala om mängderna av moraliskt eller intellektuellt
undermåliga personer. Skulle nu alla dessa samfälldas vilja vara
den egentliga härskarmakten, på grund av vilken vi vore skyldiga
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
