Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
VILHELM LUNDSTEDT
mottaget belopp och rätten att fordra utfående av ett dylikt. Icke
var väl givaren skyldig att skänka bort en viss sak, därför att han
icke kan kräva den tillbaka, sedan han väl skänkt bort den. Lämmar
man en summa i likvid för en skuld, som aldrig existerat eller som
upphört t. ex. genom betalning, så gäller, att man har återkravsrätt.
Lämnar man åter en summa i likvid för en skuld, som har upphört
icke genom betalning utan genom preskription, så har man icke
återkravsrätt. Det är hela saken. Olika fakta betinga tillämpning av
olika rättsregler. Fordringens ålder över tio år, utan att krav
gjorts, verkar att fordringen upphör, men icke att beloppet kan
återkrävas, om det trots fordringens upphörande skulle ha utgivits.
En fordrans betalning verkar både att fordringen upphör och att
återkravsrätt föreligger, om beloppet trots fordringens upphörande
ånyo utgivits. En särskild fråga är nu, varför icke även i förra
fallet återkravsrätt föreligger. Anlägger man förnuftiga
synpunkter, är svaret dock ganska lätt funnet. Grunden till
preskriptionen är ju framför allt den, att den allmänna rättssäkerheten
kräver, att en viss bestämd gräns uppställes emot möjligheten att
kunna bliva krävd för gamla avglömda skulder. Men detta kan ju
icke gälla i avseende å en person, som trots skuldens ålder betalar
densamma. En sådan person har ju icke glömt bort skulden. Då
uppstår frågan: kan preskriptionsinstitutet utan olägenhet inrättas
så, att det icke berör betalda skulder? Den frågan måste bejakas.
Att särskilt beakta dylika fall och lämna dem oberörda av
preskriptionen inkräktar icke å dennas betydelse för den allmänna
rättssäkerheten. Saken ligger därför helt enkelt så, att
preskriptionen icke verkar å gammal fordran, som betalas. Så vitt
preskriptionen verkar, åstadkommer den fordringens fullständiga
upphörande.1 ) På analogt sätt förhåller det sig med andra invändningar,
som framföras emot mig till s. k. bevis för de preskriberade och
andra s. k. naturliga fordringars existens. Men jag skall icke
belasta utrymmet med dessa genom sin oförnuftighet orkeslösa
invändningar, med vilka man söker värja sig. Grunden för dem framgår
av det namn, som man lagt å denna borgenärens kvarstående s.k. rätt.
Man kallar den nämligen hans naturliga fordringsrätt. Det är alltså
fråga om ett replierande på rättsmedvetandet, den där oskrivna,
genom sin förnuftighet naturliga rättsordningen, vilken tillägger
människorna såsom sådana rättigheter, d. v. s. rättigheter vilka
skulle existera oberoende av det processuella rättsskyddet. Men just
denna tro är rent vidskeplig. Eättigheten motsvaras ju av
förpliktelse, som innebär en viss motpartens bundenhet gent emot
rättighetshavaren. Men det är nu absolut omöjligt att kunna påvisa
*) Till undvikande av missförstånd framhålles, att uttrycket betalning av
preskriberad fordran naturligtvis är oegentligt. Jag har använt uttrycket för
korthetens skull i stället för "betalning av genom preskription upphörd
fordran", ett uttryck som naturligtvis också strängt taget är ologiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
