Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Ahlberg, Ernst Alexander: Fosterfördrivningen och den nya moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ERNST ALEXANDER AHLBERG
Saken är helt enkelt den, tror jag, att en förståndig och inte
moraliserande läkare med stöd av ett humant samhälle i ett betydande
antal fall skulle kunna förmå de hjälpsökande att inte avbryta,
grossessen, såvida han inte själv funne de sociala, respektive
medicinska indikationerna bindande. Det finns nämligen fall då barn inte
äro önskvärda. Förutsättningarna för en sådan tingens ordning är
emellertid ett humant samhälle som jämnar vägen för barnaföderskor
i socialt betryck av olika slag. Och det blir på den vägen man
kommer att bli tvungen att slå in förr eller senare om man vill
hävda de nya livens rätt. Den ljusskygghet som länge nog har
vidlått hela denna fråga måste upphävas och samhället får inte
visa sin vanmakt genom att slå där det borde stödja.
Den samhällsfaktor som f. n. det hedrande ansvaret för denna
frågas lösning närmast vilar på heter läkarkåren. Det är ett
beklämmande intryck man får av läkarnas ställning i denna sak.
Och om man helt visst inte kan vänta att den enskilde läkaren
ska ta på sig obehaget att hävda en frisinnad och naturvetenskapligt
välgrundad uppfattning gentemot straffrättslig dogmatism, så kan
man i alla fall inte värja sig för den känslan att den idealitet som
med nödvändighet är förenad med läkarens yrkes ger oss rätt att
fordra att läkaren tar befattning med denna sak.
Det är emellertid beklagligt nog så att läkarkåren avgjort
undandrar sig det ansvar som enligt vår uppfattning vilar på den i
fosterfördrivningsfrågan. Doktor Gårdlund säger på ett ställe i sin
broschyr (sid. 46) att "i stort sett kan man säga att läkarna
motarbetat varje försök att införa andra än rent medicinska indikationer
för abortus provokatus". De argument som framförts för läkarnas
reserverade hållning har inte sällan, rent ut sagt, något futtigt, något
alldeles för ’ ’mänskligt’’ över sig. Särskilt graverande blir detta
när det är frågan om de rent medicinska indikationerna. Doktor
Gårdlund anför ett fall då en läkare undvek att framkalla missfall
på en patient, där havandeskapet komplicerats med osteomalaci
(benuppmjukning) och detta uteslutande av fruktan för
straffpåföljd. Patienten avled genom förlossningen. Detta verkar
upprörande på lekmannen som hos läkaren väntar mera rakrygghet än
den som yttrar sig i en absolut lojalitet mot lagarna och omutlighet
mot känslor av medlidande. Från denna synpunkt är det också
som man ställer sig en smula avvisande mot doktor Gårdlunds
resoluta fördömande av kolleger som eventuellt brista i lojalitet
mot gällande lagar. Man kan verkligen ifrågasätta om det inte finns
fall då individen kan försvara att gå utom de skrankor som samhället
genom sina lagar har rest kring hans handlingsfrihet, helst om de,
såsom fallet är i denna sak, delvis ha förlorat sitt stöd i det
allmänna rättsmedvetandet.
Man finner sannerligen inga skäl till denna hårda dom över vissa
frondörer inom läkarkåren, när man ser vilken brist på förstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
