Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Händelser och spörsmål - Guldmyntfoten och Genuakonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Det är ännu icke möjligt att få en bild av
Genuakonferensens arbete i dess helhet. Detta får anstå till ett följande
häfte. Men på en punkt kan man redan rätt väl — om
också icke i detalj — finna de linjer, på vilka konferensen
skall samla sig — såvida den icke spränges på andra frågor. Det är i fråga om
de internationella penningförhållandena. Väl spelar även här in den fråga som
enligt Frankrikes önskan icke får komma upp på konferensens dagordning, men
som väl kommer upp vid särskilda konversationer: Frågan om Tysklands
skadestånd. Redan vid finanskonferensen i Bryssel 1920 fastslogs, att förutsättningen
för inflationens upphörande och ett stabilt penningvärdes skapande i ett land
var att balans skapades mellan statsbudgetens inkomst- och utgiftssida. Så
länge statsutgifterna hålla sig betydligt över de verkliga statsinkomsterna,
och staten måste fylla differensen genom att ständigt trycka och utsläppa nya
sedlar — även om det formellt sker på det sättet, att staten upptager lån
mot i sista hand sina egna skuldförbindelser såsom säkerhet — så kan det
icke skapas ett stabilt penningvärde. Detta är ju klart, eftersom de verkliga
värdena bestå endast i faktiska nyttigheter, i vad produktionen kan
frambringa. Om penningar i överflöd tryckas för att tillgodose statsutgifterna, blir
den ofrånkomliga följden en fortgående inflation. Men i Tyskland har
statsmakten hittills befunnit sig och kommer, så länge orimliga skadestånds- och
ersättningskrav för ockupationsarméer o. d. resas att befinna sig i det läget,
att den icke kan täcka utgifterna genom verkliga inkomster. Sedelmassan ökas
ständigt, inflationen pågår. Om det nu vore så, att denna ökade sedelmassa
helt stannade inom landet, vore det visserligen tråkigt för Tyskland, men
kunde vara utlandets näringsliv tämligen likgiltigt, bortsett från den svårighet
att driva affärer med Tyskland, som på grund av den instabila markkursen
bleve följden. Markens inre och yttre värde skulle nämligen röra sig parallellt:
varje ökning av sedelmängden skulle framkalla dels en motsvarande
prisstegring, dels en motsvarande sänkning av markkursen, så att de verkliga
relationerna mellan markens och andra mynts köpkraft skulle bli tämligen
orubbade. I verkligheten har emellertid en mycket väsentlig del av
marksedel-massans ökning icke stannat inom Tyskland, utan gått till utlandet. Tyskland
har på detta sätt — såsom prof. Gustav Cassel påvisat — övervältrat en stor
del av sina betalningar till ententen på andra länder: dessa ha förvärvat mark
till en högre kurs, och deras förluster vid markkursens fall äro i själva verket
en del av den betalning ententen fått. Icke mindre än 50 à 70 miljarder
pappersmark — av en total sedelstock på något över 130 miljarder — beräknas
befinna sig på utländska händer.1) Denna summa — sannolikt över hälften
*) Quessel, Genua und der Neuaufbau der Goldwährung, Soz. Monatshefte
n:r 9, 1922, s. 336.
Guldmyntfoten
och
Genua-konferensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
