Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Händelser och spörsmål - Det svensk-ryska handelsavtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
181
ta konsekvenserna. Bland alla de särskilda punkterna, mot vilka anfallet
riktats, synes ingen vara svagare än § 7; se den i Tidens förra häfte återgivna
texten. Den är ett skolexempel på hur en formell likställighet mellan de båda
parterna kan leda till den största reella olikhet och till de farligaste
eventualiteter för den svenska parten. I $ 7 slår man nämligen fast den ryska statens
rättighet att expropriera även svenskars egendom i Ryssland, visserligen mot
"skälig ersättning". Men det betyder för svenska affärsmän de största risker
i ett land med osäkra rättsförhållanden, medan ryssarna i gengäld skulle
åtnjuta det gamla svenska rättssamhällets skydd.
Kritiken är uppenbarligen riktig, och det gäller bara att rätta sina handlingar
därefter. Vad har man att välja på? Jo, man kan vänta och avböja alla
handelsförbindelser med Ryssland, tills detta land möjligen utvecklat sig till
vad som i kritikernas språkbruk kallas en "västerländsk rättsstat". Det kan
dröja, dröja länge, kanske generationer. Men vad är att göra? Utan
rättssäkerhet inga affärer. Drar man konsekvensen? Ingalunda. Man är tvärtom
indignerad över denna sorts konsekvensmakeri. Men vilken annan utväg står
till buds? Jo, något slags anordning med särskilt rättsskydd och särskilda
domstolar för utlänningar i Ryssland efter mönster av de kultiverade
européernas behandling av kineser och dylika mindre civiliserade folk.
Det är naturligtvis fullkomligt tillåtet att ställa dylika villkor för ett
upptagande av förbindelserna med Ryssland. Men lika uppenbart är, att ett
dylikt förmynderskap kan Sverige inte skaffa sig på egen hand utan endast i
samband med en allmän internationell uppgörelse, och anhängarna av detta
andra alternativ borde sålunda utan omgång kunna förklara, att något svenskt
separatavtal har man ingen anledning att diskutera. Gör man det? Visst inte.
Man talar i stället i allmänna ordalag om ändringar i avtalet, vilka man undviker
att precisera, helt enkelt emedan varje närmare utformning skulle ställa
kritikerna inför ovannämnda obehagliga dilemma.
Det allra egendomligaste kommer emellertid till sist, när kritikerna ställes
inför möjligheten att Genuakonferensen skulle leda till ett positivt resultat
och till ett erkännande av Ryssland de jure. Om detta förbindes med det
nämnda internationella förmynderskapet, är det ju naturligt, att kritikerna,
som begärt uppskov, skola anse sig själva för de kloka och besinningsfulla,
som räddat landet från onödiga risker. Men nu kan ju inte möjligheten
avvisas, att Ryssland lyckas hävda sina suveräna rättigheter och att erkännandet
icke förbindes med något förbud för ryska staten att likt alla andra tillämpa
en expropriationslagstiftning även mot utlänningars egendom. Hur skall
Sverige ställa sig då? Skola vi ensamma hävda den västerländska rätten mot
det asiatiska barbariet? Konsekvent vägra att inlåta oss i affärer, som ju
enligt kritikernas mening måste medföra mycket större risker än de osäkra
vinsterna kunna vara värda? Man tycker ju att det vanliga sunda förnuftet
skulle kräva en dylik konsekvens. Men man drar den inte. Man låter tvärtom
förstå, att efter ett erkännande de jure från stormakternas sida har Sverige
intet annat att göra än följa efter. Är det så alldeles orätt, om avtalets
försvarare inför dessa underliga inkonsekvenser dra sina egna slutsatser
nämligen, att kanske inte heller motståndarna innerst äro så övertygade om
de ödesdigra följderna, att de kanske när allt kommer omkring mindre låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
