Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Karleby, Nils: Arbetslöshetsproblemets kärnpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSLÖSHETSPROBLEMETS KÄRNPUNKTER
203
förhållanden, som modifiera dess verksamhet. Det är emellertid av
vikt att minnas grundprincipen, huru den nämnda regulatorn
ständigt verkar, och att frågan om arbetstillgång normalt aldrig kan
vara annat än frågan om fördelningen av arbetskraften på olika
produktionsgrenar.
Om nu en inflation, pågående försämring av penningvärdet och
motsvarande prisstegring inträffar, betyder detta, att ett störande
moment inskjutits i balansmekanismen. Produktionen blir, så länge
inflationen pågår, privatekonomiskt lönande långt utöver den
normala marginalgränsen. Detta blir möjligt därigenom, att
dels de. kapitalägare, som äga kapital i form av Utlånta
penningar, reellt berövas en stor del av sitt kapital till
företagarnas förmån, dels de i produktionen anställda,
bedragna av nominella stegringar, finna sig i lägre reella
inkomster än förut. För produktionens ledare framträder dels detta,
dels den tid som förflyter mellan en varas tillverkning och
avsättning under en period av prisstegring, såsom en extra vinstmöjlighet,
vilken framkallar utvidgningar. Det kan emellertid mycket väl
hända — vilket det i Sverige under kriget faktiskt gjorde1) och i
Tyskland nu gör —, att denna ökade nominella vinstmöjlighet för
vissa grupper, ’’stimulerande produktionen", motsvaras av en reellt
sänkt nationalinkomst. Hemligheten med inflationens stimulans av
näringslivet ligger helt enkelt däri, att de arbetsanställda grupperna
i samhället nöja sig med en städse för låg reell inkomst. Och det
är ju klart, att om människorna begära mindre utbyte av sitt arbete,
så kan produktionen (förutsatt att tillräckligt med människor kunna
framskapas) drivas ut på ständigt mindre produktiva områden och
ändå blomstra.
Nu kan emellertid den nämnda processen icke drivas hur långt
som helst, emedan den sänkta reallönen framtvingar en sådan
efterfrågan på arbetskraft, att lönerna måste ökas för att jämvikt skall
nås mellan tillgång och efterfrågan. I själva verket skulle nämligen
vid den lägre realinkomsten ’ ’arbetstillfällen’’ finnas för långt flera
människor än som finnes. Så länge inflationen pågår, har man
därför en ständig kapplöpning mellan penningvärdets fall och
arbetslönerna ; de senare komma alltid efter, ända tills inflationens kulmen
är nådd och regressen börjar inträda, då de tillfälligt springa förbi
och sedan ha en tendens att även i tillbakagången vandra efter
penningvärdeförbättringen. Eeallönerna äro alltid högst i en
lågkonjunktur. Om denna lågkonjunktur därtill icke blott är den
normala lågkonjunkturen efter en högkonjunktur, utan är förenad
med en stark deflation, bli alla tendenser mera markerade.
I en deflationsperiod, och en sådan är den oundvikliga
efterträdaren till en inflationsprocess, därest man vill återställa penningvärdet,
*) Se Dofsén, Den ekonomiska omvälvningen, Ekonomisk Tidskrift 1920
s. 244 ff,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
