Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Karleby, Nils: Arbetslöshetsproblemets kärnpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSLÖSHETSPROBLEMETS KÄRNPUNKTER 209
utan helt enkelt en överflyttning av konsumtion från honom till
underst ödstagaren. Tages det däremot av de 200 kr., som han
skulle sparat, minskar det direkt den samhälleliga kapitalbildningen
och därmed möjligheterna att framdeles hålla produktion och
arbetslön uppe på samma nivå som förut. Det är föga vunnet med
bevisningen, att denna person skalle kanna inskränka sin direkta
konsumtion ända till säg 1,500 kr. Det är önskvärt, att han tager vad
staten kräver ur det han eljest skulle konsumerat. Men ingen kan
ju tvinga honom därtill. Och när man kommer till de verkligt stora
inkomsterna, är det nästan säkert, att det som av dem uttages tages
ur den del som eljest skulle använats till kapitalbildning. Denna
kapitalbildning är ju, som förut sagts, de stora inkomsternas
nationalekonomiska uppgift.
Det är sålunda tydligt, att staten måste taga med varsamhet på
hithörande ting, därest den icke vill åstadkomma resultat, som verka
skadligt för hela produktionen och arbetarklassens egna
försörjningsmöjligheter. Var gränsen går, är en omdömesfråga; varpå det
kommer an, och vad denna uppsats avser att främja, är att omdömet
fälles från den här skisserade utgångspunkten. Man torde nog
kunna antaga, att med ett årligt arbetslöshetsunderstöd av ett par
hundra millioner kan Sverige stå itf, utan att skada sker, förutsatt
att icke övriga offentliga utgifter äro för stora; det är dock
att observera, att om man vill ha en bild av vad arbetslösheten
verkligen kostar landet, måste den direkta utgiften kompletteras
med den inkomst, som uteblivit för samhället genom att stora skaror
icke utfört produktivt arbete. Så stora inskränkningar, som erfordras
för ett så pass omfattande understöd som ett par hundra millioner
kr., kunna göras i inkomsttagarnas konsumtion. Men huruvida icke
i verkligheten vid så pass högt belopp förhållandet blir ett annat,
så att beloppet tages ur sparmedel och resultatet blir minskad
kapitaltillgång, minskad produktivitet, sänkta arbetslöner, hämmad
välståndsutveckling — det är en fråga, som här icke skall diskuteras,
men som väl förtjänar att övervägas.
Det som — till slut — är av den mest grundläggande betydelse,
är, att icke den sociala anpassning efter nya ekonomiska
förutsättningar, som kan vara nödvändig — och vilken naturligtvis är föremål
för skilda omdömen —, icke på något sätt hämmas utan tvärtom
på alla sätt främjas av den statliga arbetslöshetspolitiken. Att
hämma den, leder uteslutande till att förlänga ett lidande, som
måste genomgås. Att försöka på längden hindra den, lyckas icke.
Det vore ren illusionspolitik, med verkningar som försämrade läget
för både arbetarklassen och samhället. Den statliga
arbetslöshetspolitiken är — med Thorssons väl funna uttryck — en
garantiförsäkring av arbetskraften, en uppoffring, som landet gör för att
bevara sin arbetarstam intakt, för att hålla den över vattnet under
en övergångsperiod, till dess ett någorlunda klart läge inträtt. Något
annat och mera kan den icke vara. Den socialistiska riktlinjen är,
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
