Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, juli 1922 - Händelser och spörsmål - Statens arbetslöshetspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖBSMAL
305
fanns en majoritet och minoritet. Dessa problem voro hjälpverksamhetens
förhållande till konflikterna på den öppna arbetsmarknaden, samt lönepolitiken
vid de statliga nödhjälpsarbetena.
Beträffande först frågan om hjälpverksamhetens förhällande till konflikterna
på den öppna arbetsmarknaden, så rådde enighet därom, att arbetare som
direkt deltogo i en av dem själva proklamerad strejk, eller i en av arbetsgivarne
iscensatt lockout, icke kunde i egenskap av ofrivilligt arbetslösa erhålla
understöd eller statligt nödhjälpsarbete. Likaså uppnåddes enighet därom, att
därest en s. k. allmän konflikt (strejk eller lockout) utbröt, som praktiskt taget
berörde alla arbetsföretag och arbetare inom ett visst yrke eller industri, eller
i varje fall det övervägande antalet bland dessa, då måste hjälpverksamheten
helt och hållet upphöra så länge en dylik kraftmätning pågick. Parterna i
arbetsprocessen skulle själva betala med en dylik strid förenade kostnader, och
den omständigheten att en större eller mindre del av fackets eller industriens
utövare voro arbetslösa redan före tillkomsten av en dylik konflikt, utgjorde
ett bevis för det betryckta läget och ett moment som vederbörande finge
räkna med.
Vad åter de s. k. partiella konflikterna beträffade, d. v. s. en konflikt som
endast rörde en liten del av ett facks eller en industris arbetare, så hävdade
arbetslöshetskommissionens majoritet, att om en arbetsgivare, hos vilken
pågick en partiell arbetsnedläggelse, hos den offentliga arbetsförmedlingen
rekvirerade arbetskraft, så skulle lämpliga understödda eller på nödhjälpsarbete
placerade hänvisas till detta arbete, och därest de vägrade, skulle de
avstängas från det allmännas hjälp. Motivet härtill var att varje arbetstillfälle
borde utnyttjas under nuvarande förhållanden. Minoriteten inom
kommissionen hävdade den meningen, att vid en partiell konflikt skulle inga andra vara
berövade rätten till understöd än de, vilka direkt deltogo i en sådan konflikt.
Med majoritetens mening, som i ett flertal fall i praktiken genomfördes, kunde
en konflikt av partiell natur, som endast berörde ett litet antal personer,
beröva flera hundra arbetslösa understödet, då de i tur och ordning hänvisades
till arbetet, men vägrade att åtaga sig detta i regel i blockad förklarade
arbete.
Då på grund av svårigheterna att träffa nya kollektivavtal antalet konflikter
växte, drevs frågan om de arbetslösas understödsrätt vid partiella konflikter på
våren 1922 till sin spets, i det att vid tvenne partiella konflikter inom
metallindustrin, nämligen hos firmorna A. W. Öhrström & Son, A. B. Bröderna
Hedlund och värmelednil)gsaktiebolaget Calor, i Stockholm omkring 1,200 av
konflikten icke berörda, men understöd uppbärande metallarbetare, hänvisades till
arbete därstädes, sedan dessa arbetsgivare hos arbetsförmedlingen begärt
arbetskraft. Kommissionens principer i förevarande avseende blevo föremål för
besvärsskrivelser till Kungl. Maj:t, dels från Metallindustriarbetareförbundet och
dels från Träarbetareförbundet beträffande en partiell konflikt i Malmö och
en konflikt på Malmslätt.
Sedan kommissionen genom remisser av den 28 febr. och 3 mars anbefallts
att över dessa besvär avgiva utlåtande, avgav kommissionen den 9 mars sitt
med reservation försedda utlåtande, vari såväl majoritetens som minoritetens
principiella ståndpunkter utförligt utvecklades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
