Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 6, sept. 1922 - Händelser och spörsmål - Skadeståndsfrågans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
369
Skadeståndsfrägan fick som man minns ej plats på Genuakonferensens
dagordning. Men den kunde ej därför lämnas ur räkningen. Svårigheterna tonade
upp sig, den tyska marken började sin hastiga vandring utför för att någon
vecka efter mordet på Rathenau råka in i ett hejdlöst fallande. Det var
uppenbart att Tysklands öde skulle beskriva samma kurva som Österrikes. Tyska
regeringen såg nu inga möjligheter att inbetala de föreskrivna
skadeständssum-morna utan riktade en begäran om moratorium till skadeståndskommissionen,
beträffande dels de återstående inbetalningarna för år 1922, dels de enligt det
famösa Londonavtalet 5 maj 1921 föreskrivna betalningarna för åren 1923
och 1924. Regeringen betonade i sin skrivelse att om ej en dylik lättnad
bereddes Tyskland stode ej katastrofen att undvika och begärde ett så
skyndsamt svar som möjligt. Så hotande var nämligen markens fall att varje dag
var dyrbar. Innan vi ingå på de följande händelserna, som åtföljdes av ett
nytt fullständigt katastrofartat fall av tyska markkursen skola vi med några
ord omnämna skadeståndsfrågans läge vid tiden för tyska regeringens begäran
om moratorium, d. v. s. i mitten av juli månad.
I slutet på förra året hade ju som bekant tyska regeringen begärt lättnader
i fråga om sina förpliktelser under Londonavtalet. Redan då stod det klart
att avtalets bestämmelser ej kunde utföras ens för en kort tid framåt.
I Cannes beviljades också tillsvidare moratorium med en del av
inbetalningarna. Detta var i januari. I mars fastställdes sedan ett betalningsschema för
detta år. Enligt denna plan skulle Tyskland 1922 i allt inbetala 36,000,000 pund
sterling i kontanter, samt fullgöra varuleveranser till ett värde av 72,500,000.
Betalningarna för 1922 hade sålunda nedskrivits med hälften av vad de skulle
varit enligt Londonavtalet. I detta bestämmes ju att Tyskland på 30 år skall
betala 6,600,000,000 pund sterling. Emellertid var vissa villkor förknippade med
den nya betalningsregleringen. Tyskland skulle bringa ordning i sina finanser,
avskaffa vissa subsidier, reducera övriga statsutgifter, förbereda ett inhemskt
lån, utarbeta en plan för att hindra kapitalflykten samt bereda
skadeståndskommissionen större möjligheter att genom garantikommittén övervaka
administrationen av finanserna. Efter åtskillig tvekan och med stora betänkligheter
gick tyska regeringen in på dessa villkor. Fram till juli månad fullgjorde
den därefter månatliga inbetalningar. Nu hade situationen blivit alldeles ohåll*
bar. Markkursens fall blottade hela ruttenheten av Tysklands finansiella
ställning. Vad var nu att göra?
Skadeståndskommissionen som satte sig i förbindelse med de allierade
regeringarna, svarade tyska regeringen på dess moratorieanhållan att bestämt
besked skulle givas innan 15 augusti. Ämnade man nu till sist söka enas om
en reglering av skadeståndsfrågan som hade utsikter att bli hållbar? Franska
regeringspressen lät förstå att sådan var Frankrikes önskan. Poincaré skulle
vid den till början av augusti månad utsatta konferensen i London framlägga
en omfattande plan, som gick ut på en nedskrivning av skadeståndet mot en
avskrivning av Frankrikes skulder till England. Men Frankrikes x>lan blev
aldrig framlagd. De första dagarna i augusti fick Paris mottaga sn engelsk
note, den bekanta Balfournoten, som för tillfället omöjliggjorde alla planer
på en omfattande reglering av skadeståndsfrågan. Det egendomliga med denna
note, var att den nominellt riktades till Frankrike men i verkligheten avsåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
