Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Händelser och spörsmål - Krisen i Tyskland och skadeståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH BPÖRSMAL
505
eller gjorts i riksdagen. För den har det gällt att så snart som möjligt befria
sig från trycket av ententens fordringar utan att blottställa sig själv eller
offra sin vinning på skadeståndsaltaret. Do betalningar som gjorts av tyska
staten lia ej uttagits hos industrierna. Sedelpressarna och skatterna ha
levererat medlen — och vad beträffar skattekällan skall man observera att dess
flöde ingalunda runnit ur industrimagnaternas börsar. Ä andra sidan ha
naturligtvis ej heller* industrierna helt kunnat undgå att bli lidande på det
ohejdade markfallet så snart åtminstone som de ej haft utländska betalningsmedel
till sitt förfogande för uppköp av råvaror utomlands. I stort sett har
industrin dock förstått att på utländska markspekulanters bekostnad kompensera
sig för den ständiga valutaförsämringen. Denna ’’markflykt’’ har
naturligtvis i sin tur bidragit till att förringa markens värde.
Under dessa i korthet antydda förhållanden har uppfyllelsepolitiken blott
haft föga framgång. Det är sant att ententemakterna visserligen bringats till
insikt om svårigheten av det läge, i vilket Tyskland kommit tack vare
skadeståndsfordringarna, men å andra sidan kan Poincaré, såsom nyss i franska
kammaren peka på de "blomstrande tyska industrierna’} och förebrå tyska
regeringen att den ej tvingar dem att betala. 1 detta förhållande ligger också
orsaken till regeringsskiftet i Tyskland. Det stod nämligen klart för de
borgerliga koalitionspartierna att den regering som skulle driva en effektiv
ekonomisk politik vare sig det nu gällde skadeståndet eller markens stabilisering
måste ha det industriella partiet par préference, folkpartiet, bakom sin rygg.
Den tanke som låg under var att endast den politik, som sanktionerades av
storindustrin, skulle bli framgångsrik. De borgerliga vänsterpartierna som ej
hyste några större skrupler mot att låta storindustrin få direkt inflytande
på regeringen såg i folkpartiets upptagande i koalitionen enda räddningen ur
den svåra dilemman. Socialdemokraterna vägrade emellertid bestämt ätt gä
med på detta steg. Yorwärts publicerade på framskjuten plats utdrag ur ett
anförande av Stinnes i riksekonomirådet, där denne riktat ett skarpt angrepp
mot regeringen för dess då nyligen avgivna förslag till
skadeståndskommissionen rörande markstabiliseringen. I detta förslag hade dels ett 3 à 4-årigt
moratorium med de kontanta betalningarna förordats, dels en utländsk kredit på
500 miljoner guldmark, som tillsammans med en lika stor summa ur tyska
riksbankens guldreserv skulle användas till att skapa ett stabiliserat markvärde.
Yid sidan härav utlovade regeringen drastiska sparsamhetsåtgärder och
långtgående mått och steg för att förhindra kapitalflykten. Stinnes fann
emellertid allt detta vara kvacksalveri, som ej träffade roten av det onda. Om
Tyskland skulle repa sig måste hela produktionsmaskincriet bringas i normal
funktion och detta kunde blott ske genom ökat arbete och om tyska folket
åter-finge sin frihet. I en anmärkningsvärd passus yttrade den store
industrimagnaten följande.
’ ’Det är min fasta övertygelse att om — såvida överhuvud en sådan insikt vore
tillfinnades på entent- och franskt håll — tyska folket åter finge sin frihet
och ockupationen upphörde på villkor av väsentligen utsträckt arbetstid och
större prestationer skulle det mycket snart arbeta och efter förhållandevis kort
tid bli ett lyckligt folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
