Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Händelser och spörsmål - Krisen i Tyskland och skadeståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Därför tror jag att man måste äga mod här i Tyskland att säga folket, att
ni må behålla åttatimmarsdagen men ni måste under avsevärd tid fullgöra
övertidsarbete utan att uppbära betalning därför."
På ett annat ställe i sitt anförande preciserar Stinnes närmare vad han
anser fordras i fråga om ökat arbete. Han säger nämligen: "––––— jag
drar mig ej för att förklara att enligt min övertygelse tyska folket under en
följd av ända till tio och femton år säkerligen måste arbeta två timmar mer
om dagen––––––-".
Orsaken till socialdemokraternas vägran att inlåta sig på ett närmare
samarbete med folkpartiet stod alltså klar. Visserligen hade folkpartiet ju gillat
det av regeringen framlagda förslaget till markstabilisering men samtidigt
hade den mäktigaste mannen i denna krets tagit avstånd från det och krävt
åttatimmarsdagens upphävande. Socialdemokraterna, som mer än väl insågo
behovet av industriernas medverkan till skadeståndspolitikens genomförande
kunde å andra sidan icke tänka på ett samarbete på sådana villkor som Stinnes
uppställt. De borgerliga koalitionspartierna vidhöllo emellertid sitt krav och
Wirth blev tvungen att avgå.
Efter åtskilliga försök att på omvägar spänna folkpartiet och
socialdemokraterna framför samma vagn måste Cuno, den energiske direktören för Hamburg—
Amerikalinjen nöja sig med en fackmannaregering av ganska slätstruken
karaktär. Kabinettets samtliga medlemmar tillhöra borgerliga partier och det
starkaste namnet är Becker, ekonomiministern, en man som måste räknas
tillhöra folkpartiets högra flygel. (Juno har visserligen försökt att i någon mån
bibehålla kontakten med socialdemokraterna genom att placera den
hittillsvarande landshövdingen i Sachsen Oeser på inrikesministerposten. Men steget har
tagits åt höger. Regeringsmakten är på väg att glida i industriidkarnas
händer. Om ej den borgerliga vänstern i tid inser vad detta betyder och inför
den kommande vintern med de dag för dag växande skarorna av arbetslösa och
hungrande åter sluter upp vid socialdemokraternas sida, kan man befara att
motsättningarna mellan storkapitalismen och det arbetande folket på nytt skall
tända revolutionsbranden i Tyskland.
Sedan ovanstående skrivits har en avsevärd försämring av tyska regeringens
ställning ägt rum, mindre på grund av förhållanden inom Tyskland än vad som
inträffat utanför dess gränser. De allierade makternas premiärministrar ha
varit samlade till konferens i London för att dryfta skadeståndsfrågan och
träffa förberedande överenskommelser för den påtänkta stora
skadeståndskonferensen i BrÜssel. Efter tre dagars förhandlingar upplöstes emellertid mötet
i London den 11 december då det visade sig omöjligt att uppnå enighet.
Visserligen beslöts det att regeringscheferna åter skulle sammanträda den 2 januari
i Paris, ’ ’så att plenarkonferensen’’, som det heter i den officiella kommunikén,
"’kan sammankallas omedelbart efteråt för att innan den 15 januari hinna
fatta definitivt avgörande om samtliga de frågor som diskuterats i London’’,
men även med de knapphändiga uppgifter som i närvarande stund stå till buds
torde man kunna säga att mötet i London visat omöjligheten av alla tankar
på en allmän skadeståndsplan. Förutsättningarna för att de allierade skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
