Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Händelser och spörsmål - Krisen i Tyskland och skadeståndet - Lausannekonferensen och »Sundens frihet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enas på längre sikt kring ett skadeståndsprogram saknas med andra ord
fullständigt och frågan är om sådana förutsättningar överhuvudtaget kunna skapas.
Ej förrän den tyska industrin frivilligt åtager sig vissa skadeståndsplikter
gentemot de allierade torde någon ändring i detta förhållande kunna äga rum. Att
utsikterna härför för närvarande äro synnerligen små det bevisar bäst den
nuvarande tyska regeringens misslyckade aktion i London — och dock står denna
regering tyska storindustrin nära. Det förslag som Cuno tillställde de allierade i
London icke blott förkastades av dessa, Stinnes* organ, Deutsche Allgemeine
Zeitung, tar även ställning emot det "såsom ekonomiskt ouppfyllbart, enär det
icke innebär någon definitiv lösning". Man torde icke missta sig alltför
mycket om man tolkar detta yttrande så att Stinnes ännu ej anser sin tid vara
kommen. Hans uträkning är tydligen att en situation skall uppstå då de
allierade med tacksamhet skola mottaga hans anbud på villkor av "frihet och
väsentligen Ökad arbetstid för tyska folket". Möjligheterna för en sådan
utveckling förefinnas uppenbarligen. De allierade ha grundväsentligen olika
intressen i skadeståndsfrågan. Poincaré vill utsträcka ockupationen och ta panter
i Rhurområdet. Brittiska regeringen vägrar bestämt att beträda denna väg.
Oöverkomliga motsättningar gapa. Man drives kanske åter tillbaka till den
gamla planen att genom en allmän likvidering av de allierades inbördes skulder
och väsentlig nedskrivning av skadeståndet slå en brygga över svårigheterna.
Sker ej detta står Stinnes, som vi taga som personifikationen av den tyska
storindustrin, färdig att håva in vinsten.
[-Lausannekonferensen-]
{+Lausanne-
konferensen+}
och »Sundens
frihet».
Förhandlingarna vid Lausannekonferensen, som nu pågått
sedan 20 november ha huvudsakligen rört sig om Turkiets
gränser, och något som för korthetens skull kan betecknas
med det innötta slagordet "Sundens frihet". Vad beträffar
den första frågan var den ju delvis löst på förhand. De
allierade makterna hade utlovat Östra Traciens återställande till Turkiet.
Likaväl kunde ej förhindras att ganska animerade diskussioner uppstodo i fråga om
Turkiets västliga gräns i Europa och om gränsen mot öster i Asien. Turkarna
begärde i enlighet med den "nationella pakten" i vilken Angoraförsamlingen
en gång formulerat sitt program för Turkiets nationella återställande, att fä
högra stranden av floden Maritza. Synnerligen ivrigt försvarade de sitt krav
på Karagatj, en förstad till Adrianopel med viktiga järnvägsförbindelser, och
fordrade dessutom att västra Traciens öde skulle avgöras genom folkomröstning.
Turkarnas krav tycktes för ett ögonblick skola svetsa samman Balkanstaterna.
Den politiska intrigens mästare, Venizelos lyckades få till stånd förhandlingar
med de rumäniska, jugoslaviska och bulgariska representanterna. Glädjen blev
emellertid kortvarig. Bulgariens intresse av att få sin förbindelse med Egeiska
havet genom västra Tracien säkerställd, gjorde enhetsfronten med Grekland
omöjlig. Grekerna menade nämligen att Bulgarien kunde nöja sig med att få
det "ekonomiska tillträdet" till detta hav reglerat av en mellanfolklig
kommission. Själva ansågo emellertid Bulgariens representanter att deras land
borde tillerkännas hamnen i Dedeagatj och järnvägslinjen dit. Dessa stridiga
intressen beträffande västra Tracien gjorde att Balkanblocket kom av sig vid
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
