Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Händelser och spörsmål - Lausannekonferensen och »Sundens frihet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
ingången. Avundsjuk nationalism har för övrigt alltid varit det mest
kännetecknande draget hos den europeiska civilisationens utposter på Balkan.
Englands mandat över Mesopotamien var en annan stötesten under
diskussionerna om Turkiets gränser. Turkarna ville till varje pris hävda sin rätt
till Mosul. De eftersträvade helt naturligt kontrollen över de rika oljefälten
i dessa trakter. Englands förste delegerad Lord Curzon förklarade att det aldrig
kunde bli tal om att uppge det brittiska mandatet.
Vid detta tillfälle blandade sig Amerika i samtalet. Förenta Staternas
’ officielle observatör’ ’, som här förde de amerikanska oljeintressenternas talan,
begärde helt naivt att man skulle iakttaga den "öppna dörrens’’ princip. Men
hur naiv Childs förklaring än var underlät den ej att göra ett visst intryck på
konferensen och världen i övrigt. IT. S. A. ha alltsedan San Remofördraget
1920 mellan Frankrike, Italien och England visat sig livligt intresserade av alla
frågor rörande Mesopotamien. I San Remo överenskommo nämligen de tre
allierade makterna om att de mesopotamiska oljefälten skulle exploateras av
ett bolag, som ställdes under "permanent brittisk kontroll". Amerikas yrkande
på den "öppna dörrens" politik var sålunda ej att fatta som en protest mot
det engelska mandatet såsom sådant. England finge gärna behålla det blott
de amerikanska intressena i dessa trakter det vill säga de amerikanska
oljebolagens, blevo vederbörligen beaktade. Ismet pascha blev dock idel
förtjusning när han hörde Childs, den amerikanske observatörens deklaration. Han
trodde sig ha fått Amerikas hjälp mot England. Men så mycket är säkert att
även om de amerikanska oljeintressenterna voro aldrig så avundsjuka på de
engelska för deras starka ställning i Mesopotamien så inte önskade de se
administrationen i dessa trakter överflyttad i turkarnas händer. En fransk
korrespondent anmärker även ganska cyniskt att det var lätt att ta Ismet ur den
villfarelsen att Amerika skulle ha något emot mandatsystemet.
Men de svårigheter, som gränsfrågan beredde konferensen voro blott svaga
krusningar på ytan, dem man helt säkert tillmätt alltför stor betydelse. Det
är sant att till exempel de rivaliserande ekonomiska intressena ha gjort sitt
till för att skärpa striderna vid denna konferens, som vid så många andra
där det gällt att "skaffa världen fred". Men i detta speciella fall ha
oljeintressena ingalunda fått en central plats i stridsvimlet. Jämför man
Genuakonferensen med den nu i Lausanne pågående, skall man lätt finna orsaken
till detta förhållande. Ryssarna som i Genua förhandlade med de europeiska
makterna hade verkligen betydande ekonomiska koncessioner att ge. De kunde
lova än den ene än den andre guld och gröna skogar och på det sättet väcka
misstro och split inom motpartens läger. Turkarna ha inga dylika trumfkort
på hand. Dem ha västmakterna redan för länge sedan förstått att locka fram,
och ha därför ingenting som kan jämföras med vad ryssarna kunde bjuda, att
hoppas på eller frukta från turkarnas håll.
Lämnar man de rent ekonomiska perspektiven och vänder sig mot de politiska
finner man att även här utfylla turkarna en ganska ringa plats i tavlan, trots
att de blivit placerade i förgrunden. Hela motivet behärskas av spänningen
mellan England och Ryssland i de frågor som röra Sunden eller som
sammanhänga med dem. Rysslands traditionella strävan att genom Sunden säkra sin
utkomst ur Svarta Havet och Englands fruktan för att bli avstängt från dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
