Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1923 - Exsul: Finländsk Politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
BXSTJL
tryggade läge, som det i främsta rummet har Finlands nyvunna
självständighet att tacka för, ålägger det några förpliktelser. Det
ser ej, eller vågar ej se, att det nu på nytt är i tillfälle att kunna
uppnå någotsånär samma ledande ställning som Öster sjöstat, som
det innehade för ett par tre hundra år sedan. Tiderna ha
förändrats. Av den gamla svenskheten finns det ingenting annat kvar
än Gustav Adolfs handskar och Karl XII ;s stövlar — anden är död,
I istället känner man endast bitterhet och avund när man ser hur de
unga nykomlingarna förmå stå som Västerns vaktposter mot
Östern.’ \
Den tillförsikt som talar ur de anförda raderna må ej förvåna
oss. Den är naturlig i ett land som nyss har blivit självständigt,
och den är särskilt lättförklarlig hos de borgerliga finländarna efter
inbördeskriget. För att rätt förstå detta måste vi för ett ögonblick
förflytta oss tillbaka till tiden för inbördeskriget.
Därest den röda resningen i Finland ingick i en bolsjevikisk plan
på att med ryska stridskrafter återvinna Finland, strandade den
planen på att bolsjevikregeringen just vid tidpunkten för
inbördeskrigets utbrott såg sig nödsakad att börja underhandla om fred med
Tyskland. Revolutionsregeringen i Helsingfors hade därför
näppeligen några andra ryska trupper till sitt förfogande än de garnisoner
som fortfarande lågo kvar i södra Finland. Alltsomallt utgjorde
ryssarna säkerligen knappt en tiondedel av den röda armén.
Icke-förty är det en allmänt utbredd åsikt i borgerliga finländska kretsar,
att kriget fördes mot ryska trupper till vilka det hade sällat sig
skaror av upproriska finnar. Eöda armén hade gott om vapen,
ammunition och livsmedel, och soldaterna saknade inte mod, men
man led brist på dugligt befäl. I och med de vitas erövring av
Tammerfors var dess kraft bruten. Under den tid som sedan följde,
utformade sig fälttåget alltmer till en jättelik drevjakt: de oövade och
odisciplinerade röda trupperna råkade allt mer och mer i
upplösningstillstånd och grepos ofta av panik. Det kunde understundom
hända att en halvtropp vita soldater, liggande i lämpligt bakhåll,
genom några skrämskott kunde tvinga ett kompani röda att sträcka
vapen; mot fälttågets slut blev "kädet ylas!’’ (upp med händerna!)
en allt vanligare besvärjelseformel, mången gång vida verksammare
än bajonetten. Det var dessa lättvunna framgångar som i långt
högre grad än de avgörande elddopen ingåvo Mannerheims soldater
den tron att de voro oövervinneliga, och att de om så krävdes skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
