Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1923 - Exsul: Finländsk Politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLÄNDSK POLITIK
7
återvände i oktober med oroande nyheter: stämningen i Berlin var
ytterligt tryckt, och man kunde frukta det värsta. Det dröjde inte
länge förrän denna olycksprofetia gick i uppfyllelse. Nu insåg man
i Helsingfors, att man hade hållit på orätt häst, och att ett
systemskifte var det enda som kunde rädda Finland. Detta genomfördes
också med berömvärd raskhet: underhandlingarna med Tyskland
avbrötos, handelstraktaten gick om intet, kung Friedrich avsade sig
kronan, Hjelt lämnade sin post i Berlin, den tyskfientlige
Mannerheim blev riksföreståndare. Samtidigt uppdyker ett ditintills i
storpolitiken föga bemärkt namn, doktor Rudolf Holsti. Känd som
en av de få ententevännerna vid universitetet, blev Holsti redan
under Svinhuvuds tid anlitad i diplomatiska värv och knöt snart
goda personliga förbindelser i Paris och London. Som
utrikesminister blev han västmakternas handgångne man, och i denna sin
egenskap kom han att överleva två regeringsskiften. Den
allianspolitik, Finland bedrev alltifrån fredsslutet i Dorpat 1920 till
våren 1922, kan med fog betecknas som Holstis personliga politik, och
dess misslyckande blev den omedelbara orsaken till hans fall. Denna
politik gick som bekant ut på att åvägabringa ett försvarsförbund
mellan Finland, Estland, Lettland och Polen. Bakom denna plan
stod Frankrike, som naturligt nog ingenting högre önskade, än att
den av Rumänien, Tjeckoslovakiet och Polen resta skyddsmuren
mot Rådsryssland måtte utbyggas ända fram till Ishavet.
I Finland fanns det knappast något enda politiskt parti som
gillade denna orientering. Man bävade för att göra gemensam sak
med det krigiska och landhungriga Polen och ikläda sig garantier
för det halvt om halvt förryskade Estland, vars framtid tycktes te
sig så osäker. Särskilt var högern föga böjd för att taga ett steg
som nära nog skulle innebära en fientlig handling mot Tyskland,
och som i varje fall skulle göra det omöjligt för Finland att söka
stöd hos det folk, till vilket det närmast är knutet genom sitt
geografiska läge och sex århundradens gemensamma öden.
Socialdemokraterna åter voro motståndare till allt vad allianspolitik heter. —
Men Holstis politik knäsattes av Vennolas regering och anammades
därför också, låt vara utan hänförelse, av de bakom regeringen
stående centerpartierna. I insikten om att ett isolerat Finland i
längden ej kan hävda sin självständighet, lät även största delen av
högern omsider sina betänkligheter mot det polska äventyret fara.
Med fullmakt av ett knappt riksdagsflertal reste så Holsti i mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
