Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Karleby, Nils: Arbetarprotektionism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 NILS KARLEBY
Denna vida mening torde emellertid i allmänhet icke inläggas i
uttrycket, och om det skedde, skulle uttrycket i själva verket vara
alldeles vilseledande. Den socialpolitiska arbetarskyddslagstiftningen
tager nämligen i realiteten icke ensidigt sikte på arbetarna1) och
deras intressen, utan på alla medborgare. Den uppställer
föreskrifter om, vad som skall iakttagas vid utövandet av vissa uppgifter
i isamhället, utan hänsyn till den persons samhällsklass, som utövar
dem. Den föreskriver, att vid kroppsarbete mot lön i industriella
företag får arbetstiden normalt icke överskrida åtta timmar per dag.
Men detta gäller, oavsett om det är fattiga arbetare, rika
kapitalister eller filosofiska doktorer, som utöva arbetet i fråga. För
arbete i trädgård finns ingen motsvarande föreskrift, emedan denna
uppgift icke är av den art, att staten funnit en sådan nödig. Envar,
som är anställd för arbete i annans tjänst, åtnjuter skydd enligt
olycksfallsförsäkringslagen, alldeles oberoende av hans personliga
klass- eller förmögenhetsförhållanden. Envar, som i industriell drift
använder maskiner, är skyldig att med hänsyn till deras liv och lem,
som betjäna desamma, iakttaga vissa föreskrifter, utan hänsyn till
de betjänandes samhälleliga ställning i övrigt.
Den socialpolitiska skyddslagstiftningen är endast i mycket
oegentlig mening en arbetarskyddslagstiftning. Den är tvärtom en
lagstiftning om minimistandards av arbetsvillkor och trygghet till
liv och lem vid utövandet av vissa samhälleliga funktioner. Alldeles
samma princip ligger till grund för byggnadsstadgan,
förordningarna om allmän hygien, skolplikt etc. Den är icke annat än den
princip, enligt vilken samhället på olika områden med hänsyn till
sina egna, varaktiga intressen uppställer gränser för den enskildes
rörelsefrihet. Denna .princip tager icke ensidigt sikte på någon
speciell samhällsgrupp, utan på alla medborgare. Alldeles som
strafflagen icke blott gäller för brottslingarna, utan för alla. Så
snart en medborgare kommer i en viss position, får han kontakt med
den minimistandard av ena eller andra arten, som staten förbundit
med densamma.
Att i praktiken dessa socialpolitiska minimistandards te sig såsom
skydd speciellt för arbetarna, har den mycket enkla grunden, att
dessa i allmänhet äro de enda som befinna sig i en sådan samhälle-
*) Att detta ibland göres gällande, ändrar icke saken. "Ali
sociallag-stiftning är ett statens partitagande för arbetarna." Nya Dagligt Allehanda,
23 febr. 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>