Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Ströbel, Heinrich: Ruhrockupationen och den tyska socialdemokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
HEINRICH STRÖ BEL
annat program söka finna en lösning på Ruhr- och
reparationsproblemen.
Att Frankrike till slut själv måste inse, att Tyskland icke förmår
betala ? ’reparationer’’ till ett totalbelopp av 132 miljarder
guldmark, är självfallet. Även om Tyskland förmådde göra en sådan
prestation, skulle det vara oklokt att utkräva densamma. Det vore
en provokation utan like, att för en mansålder eller mera döma det
tyska folket till en sådan tribut. Därigenom skulle folkhatets
apostlar för lång tid bara fått det bästa stoff för nationalistisk
upphetsning. Men även i övrigt måste Frankrike modifiera sina anspråk,
därest det vill uppnå en överenskommelse med den tyska
arbetarklassen, som är den tillförlitligaste bäraren av tysk fredsvilja. Ty
det reparationsförslag, som franska regeringen den 22 januari i år
förelade reparationskommissionen, är särskilt för den tyska
arbetarklassen alldeles oantagligt. I detta förslag krävdes bl. a.
Utarrendering av det tyska riket och dess delstater tillhöriga bergverk,
skogar och saltverk, framför allt också överlåtandet av de tyska
statsjärnvägarna till privatkapitalet. Såsom vederlag därför, att
den tyska industrin gåve riket ett lån på tre miljarder guldmark,
skulle den och det utländska kapitalet erhålla de nämnda
tillgångarna åt sig utlämnade! Förslaget är oerhört. Statsbanorna
representera ett värde av 20 miljarder guldmark, och deras avkastning
kommer inom överskådlig tid att kunna bliva minst 1 miljard. Redan
under senaste året gåvo de en nettoavkastning på 3 miljarder
pappersmark; de föregående årens deficit berodde uteslutande på
krigets härjningar. Att franska regeringen just kommer med
sådana förslag, är säkert i väsentlig grad beroende på den tyska
storindustrins outtröttliga propaganda, som redan länge gått ut på att
få statsbanorna överlåtna åt privat drift. Sedan deficitet nu
upphört och sålunda förlorats såsom argument, användes nu i stället de
"höga" frakterna såsom sådant, ehuru fraktprisstegringen alltjämt
ligger väsentligt under prisstegringen på kol och järnmaterial, som
taga 60 procent av alla driftsutgifterna i anspråk. Det föreligger
skäl för icke blott Tysklands, utan även andra länders
socialdemokrati att ha uppmärksamheten fäst på detta reaktionära anslag, i
vilket nu den franska regeringen gjort sig delaktig.
I stället för att hålla utkik efter lånemöjligheter och att söka
beröva tyska staten dess ekonomiska företag funnes det skäl att vända
sig till en reorganisation av det tyska skatteväsendet, vilket på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
