Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Buxton, Dorothy F.: Varför stå fransmännen i Ruhr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR STÅ FRANSMÄNNEN I RUHR?
109
och kemiska industrins sammanslutningar, inclusive
Schneiderbanken. Det är just dessa industriella och finansiella intressen som
behärska en stor del av den franska pressen, och det är dessa
intressen som stått bakom Poincare och aldrig upphört att yrka på
Ruhrs ockupation. Mr Pierrepoint Noyes, under några år Amerikas
representant i den interallierade Rhenlandkommissionen, sålunda ett
mycket auktoritativt vittne, skrev i The New York World (5 februari
1922) att risken förelåg, att Poincare såsom ministerpresident skulle
fullfölja sin önskan att ruinera Tyskland. År 1920, då Poincare
var ordförande i Reparationskommissionen, hade Mr Noyes haft
"ett sällsynt tillfälle att på nära håll följa Poincare". Under
diskussionerna om kolöverenskommelsen hade hans verkliga avsikter
icke varit svåra att upptäcka. "Mot min vilja tvangs jag till den
slutsatsen, att Poincare icke önskar en lösning, ej heller önskar han
i så hög grad kol för Frankrike, som han önskar få Tyskland i den
ställningen att det måste framstå såsom den som icke uppfyller sina
förpliktelser varigenom vägen bleve öppen för militära
ingripanden ... Under två år har jag förutsagt, att i det ögonblick en fransk
regeringschef visade aldrig så liten benägenhet för en kompromiss,
skulle han störtas och Poincare taga hans plats, och att en fransk
armé till slut skulle marschera in i och ockupera Ruhr. Min första
förutsägelse har nu gått i uppfyllelse. Uppfyllelsen av den senare
är, fruktar jag, icke långt borta..."
Från en synpunkt är det vi bevittnar en duell mellan stålkungarna
i Frankrike och stålkungarna i Ruhr. Tidigare ha underhandlingar
förts mellan dessa herrar, genom vilka man sannolikt hoppats att
på fredlig väg uppnå det resultat fransmännen önskade. I Dariacs
rapport hänvisas härtill. Vi behöva icke förvånas över att de olika
kapitalistgrupperna icke kommo överens. Vi läsa att de tyska
magnaternas anbud var "oantagligt". I Dariacs enkla ord, det
fransmännen i verkligheten önska är "den permanenta
bestämmanderätten över produktionen i Ituhr".
Den franska tidningen Le Journal, under kriget en stor advokat
för mera kanoner och städse ett språkrör för järn- och stålintressena,
publicerade nyligen en bild, föreställande en kvinna (Frankrike)
med ett strupgrepp om en arbetare (Tyskland), om vars hals hon
lagt silkessnöret (tullgränsen mellan det ockuperade och det
övriga Tyskland). Det är säkert att det icke ockuperade Tyslands
livsmöjligheter kan förstöras, och med dem miljoner arbetares
liv, genom en tilldragning av detta snöre. Men är det Frankrike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
