Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Dalgren, Lars: Det svenska statsrådets omvandling till parlamentarisk ministär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSRÅDETS OMVANDLING TILL PARLAMENTARISK MINISTÄR 111
minister, som är den obestridligt ledande, att regeringsmedlemmarna
tagas huvudsakligen ur riksdagen bland det eller de partier, som
där ha majoritet eller i varje fall största utsikt att få parlamentariskt
stöd för sina förslag, att ministerkriserna, när de stå i samband med
ombyte av parti vid statsrodret, äro totala, och att den, som ’ ’bildar
regering’’ har relativt stor rörelsefrihet vid valet av kolleger och
monarken i samma mån mycket litet inflytande på besättandet av
de olika ministerposterna. Som slutpunkt för sin framställning har
författaren satt 1905, då den Ramstedtska regeringen avgick och
ersattes med samlingsminstären Lundeberg—Staaff. Därmed menar
han, att rent principiellt det parlamentariska genombrottet sker i
svensk politik; den nya regeringen skulle enligt statsministerns egen
deklaration regera "helt och hållet i riksdagens anda, på det
program, som riksdagen klart och tydligt angivit".
Författarens metod för behandlingen av sin uppgift blir nu att
genom analys utav regeringarna under ifrågavarande tidrymd,
särskilt deras tillträde och demission, undersöka, hurusom de ovan
uppräknade karakteristika på parlamentariskt styrelsesätt så
småningom inställa sig. Denna metod medför med nödvändighet en viss
vidlyftighet (arbetet omfattar också ej mindre än 670 sidor, utom
noter!), men i gengäld får man vid genomläsandet så att säga på
köpet en god del av vår svenska riksdagshistoria under 1800-talet.
För övrigt är författarens stil lättflytande och behaglig, så att
man behöver ej dra sig för ett studium av arbetet på grund av dess
omfång.
Perioden 1809—1859 behandlas mera inledningsvis. Under denna
äro hindren för utbildande av någon sorts parlamentarism alltför
överväldigande. Redan statsrådets organisation, sådan den är
under större delen av perioden, omöjliggör något sådant. Statsrådet
är ingen enhet, utan konungen kallar till varje post för sig och
vederbörande behöver intet annat stöd än regentens rent personliga
förtroende. Både Karl Johan och Oskar I utöva ett "allena
styrande", och att den senares under en tid är liberalt färgat gör ingen
principiell skillnad.1) Karl XV mäktar ej upprätthålla
konungamaktens personliga inflytande. Han råkar i viktiga spörsmål i
konflikt med sina rådgivare, som vägra att giva vika, men det oaktat
r) ]^ör förhållandena under Karl XIV Johan har jag redogjort i en
uppsats med titeln: "En studie i svensk parlamentarism’’, Tiden 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
