Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Händelser och spörsmål - Fakta bakom Ruhrockupationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
HÄNDELSES OCH SPÖESMAL
andra. Även Tyskland liar en svindlande nominell statsskuld i oeli från kriget.
Men det liar strukit at den genom inflationen. Bedan äro franska ekonomer
på det klara med, att därest man skulle lyckas återföra francsen till guldparitet,
måste lånebeloppen nedskrivas. Staten skulle eljest fullkomligt kvävas under
sin börda — medan rentiärerna naturligtvis skulle må bra. Frågan är blott,
om icke en sådan nedskrivning till slut är oundviklig även om f rancsen behåller
sitt nuvarande läge. Det är icke för mycket begärt, att även de besittande
deltaga i de offer, som Frankrikes försvar krävt och dess återställelse kräver.
Det är icke helt en tillfällighet, att just småfolket representerande författare
givit "uttryck åt tanken på inflationens förmåga átt automatiskt avlyfta
kvävande skulder från staterna.1) I varje fall är det odisputabelt, att kravet pä
sådana tillflöden till Frankrike från Tyskland, som sätter det förra landet i
stånd att årligen betala räntor på sina enorma krigsskulder, realiter icke är
annat än ett krav på tryggad arbetsfri inkomst av ett tjugutal miljarder om
aret åt franska rentiärer. Summan är lika stor som hela den svenska
nationalinkomsten för ett år!
Men utöver denna reservation måste ännu en fråga uppställas. Det franska
försvaret för Ruhrockupationen har hänvisat till de enorma förmögenheter, som
under inflationen hopats hos vissa tyska industrimagnater. Och man har
anklagat den tyska regeringen för bristande energi i skatteutpressningen från de
förmögna. I denna anklagelse har man ett visst stöd från den tyska
socialdemokratin, som krävt hårdare beskattning av de stora inkomsterna och f
örmö-genheterna. Till en viss grad torde den också ha fog för sig. Men profitgiriga
kapitalister finnas i alla länder. Frågan är, om den franska finanspolitiken är
helt mönstergill, om den sparar så gott den kan och klämmer efter sina
kapitalister så gott den kan. Den frågan är så mycket mera befogad, som det är
ett faktum, att om Tyskland nu har en borgerlig regering, så har Frankrike
en utpräglat reaktionär sådan, vars beslutsamhet gent emot de inhemska
industri-och penningmännens intressen knappast är höjt över allt tvivel. Att till
exempel bakom Ruhroökupationen också ligger franska industrikretsars lust att vidga
sin industriella hegemoni, lär ingen betvivla. I detta avseende är den blott
en utlöpare av hela den politik, som ligger bakom Versaillesfredens ekonomiska
bestämmelser.
På den uppställda frågan har man förmånen att äga ett auktoritativt svar
av Joseph Caillaux, den kände franske radikalen och förutvarande statsminister
i Frankrike. I en artikel i Manchester Guardian (Beconstruction of Europé,
n:r 5) uppvisar han, att budgetdeficitet mycket lätt skulle täckas allenast
genom dels ett bättre uppfyllande av nuvarande skattskyldighet och dels
reformer i beskattningen. Det franska skattesystemet har "blivit så oformligt pä
grund av undantag och privilegier för de förmögna", att det ingalunda
motsvarar sitt syfte, och under samma intressens spel har "döljsmål av inkomster
och även fullständigt undandragande från beskattning blivit oräkneliga". För
Caillaux ligger närmaste uppgiften för fransk finanspolitik i tvenne sentenser:
"De lagliga skatteprivilegierna måste upphävas, och ålagda skatter måste
uttagas." Men för det reaktionära kapitalistiska nationella blocket är det just
*) Se t. ex. Albert Despaux, L ’inflation dans Phistoire. Paris 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
