Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Severin, Frans: En statens affärsbank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
FRANS SEVERIN
dorn och typiska karaktär av kristidsföretag inte medgivit dess
upptagande i den egentliga banksocieteten.
Det är ju inte allom givet att få titta bakom spekulationens
kulisser, men det ligger ändå så att säga i luften, att de mindre
bankernas förluster främst förorsakats av deras försök att spela
storbanker och deltaga i den stora finansens hasardartade spel om
värden. Till bankernas ursäkt kan anföras, att de häftiga växlingar,
för vilka vårt penningvärde varit utsatt under de senare åren, inte
kunnat undgå att lämna förluster. Utan varje tvivel kan en
avsevärd del av skulden sålunda skrivas på det växlande penningvärdet.
Men att endast här söka orsaken till fallisemangen torde vara
oriktigt.
Emellertid är det uppenbart att allmänhetens förtroende till
bankerna måste minskas, om en ständigt aktuell fara att förlora insatta
medel förefinnes. Man förstår lätt vilken betydelse det skulle ha
för vårt ekonomiska liv, om allmänheten i någon större utsträckning
återginge till det gamla goda systemet att förvara sina besparingar
i en strumpa på kistbottnen, då i samtliga banker den 30 november
1922 voro innest ående på sparkasse- och depositionsräkning 3,340:4
milj. kr.
Nu är det visserligen sant, att statens oktroj åt bankerna och dess
inspektion av dem skall utgöra en garanti åt insättarna, men vi ha
nyligen fått en erfarenhet av, att denna garanti är rätt värdelös, om
den icke kompletteras med direkta penningtillskott från staten, då
bankernas förmåga att göra rätt för sig brister. Skall emellertid
staten vara med och bära förlusterna på bankverksamheten, så
förefaller det inte orimligt, att den blir delaktig även av de eventuella
vinster som kunna uppstå.
Då riksbanken år 1897 fråntogs rätten att från allmänheten
mottaga penningar mot räntegottgörelse, så gav motiveringen för denna
åtgärd intryck av att vara en kompensation åt privatbankerna, som
samtidigt förlorade sedelutgivningsrätten. Att emellertid
privatbankerna skola medgivas någon företrädesrätt att tjäna pengar på
allmänhetens besparingar kan knappast anses motiverat. Om staten
alltså endast företoge den utvidgningen av sin bankrörelse, att
riksbanken mottog insättningar mot räntegottgörelse, vunnes först och
främst den fördelen, att allmänheten hade en absolut säker bank.
Det lider intet tvivel om, att i synnerhet efter de nu inträffade
bank-fallisemangen allmänheten skulle betydligt hellre vända sig till riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
