Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Händelser och spörsmål - Poincaré dikterar politiken i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
gering skulle vilja låta udda vara jämt och gå med på att uppge det passiva
motståndet förrän ockupationen effektivt häves. Men å andra sidan betonar
tyska regeringen att det passiva motståndet framvuxit spontant. Detta borde
därför ej utställas av regeringen som förhandlingsobjekt i dess diplomatiska
noter. Den tyske socialdemokraten Muller påpekade också inför riksdagen att
motståndet var folkets sak och det var så mycket mera felaktigt av regeringen
att skjuta fram det passiva motståndet som det överhuvudtaget ej stod i
dess förmåga att avblåsa detta. Muller kunde ha tillagt att tyska regeringen
uorde ha förstått att franska regeringen ej för ett ögonblick skulle tänka på
att på dessa villkor godtaga det tyska förslaget som förhandlingsbasis.
Tyska regeringen förstod det kanske även. Men för den gällde det även att ej
stöta sig med högerpartierna i Tyskland. Otvivelaktigt räknade man också på
att vinna nya sympatier utomlands och framför allt i Stor-Britannien genom
sitt fredsförslag. Tyska regeringen misslyckades helt och hållet. Dess anbud
var så klumpigt formulerat och så skickligt voro dess förtjänster dolda att
Poincaré knappast kunde ha önskat sig ett bättre stöd för sin politik.
Den främsta punkten i Poincarés ganska utförliga svarsnote till Tyskland
var kravet på inställandet av det passiva motståndet. Förr än detta skett
kunde det ej bli tal om förhandlingar. Alltså ett krav som var diametralt
motsatt det villkor tyska regeringen uppställt i fråga om ockupationen.
Men även i övrigt bekräftar franska regeringens svar som punkt för punkt
bemöter tyska regeringens förslag med skrämmande styrka hur föga tiden är
mogen för ett franskt-tyskt samförstånd.
Enligt tyska regeringens anbud skulle Tysklands totala betalningsskyldigheter
i fråga om såväl finansiella som natura prestationer fastställas till 30
miljarder guldmark, varav 20 miljarder skulle uppbringas genom emitterande av
lån mot vanliga villkor på den internationella penningmarknaden före 1 juli
1927, 5 miljarder före 1 juli 1929 och de återstående 5 miljarderna före 1
juli 1931.
De första 20 miljarderna skola omedelbart emitteras. Låneräntan till och med
den 1 juli 1927 skall löpa på intäkten av lånet och säkerställas genom en
särskild fond som ställes under skadeståndskommissionens kontroll. För så vitt
de 20 miljarderna icke före den 1 juli 1927 uppbringats genom lån skola de
från och med nämnda datum löpa med 5 proc. ränta och amorteras med 1
procent.
Så vida de båda femmiljardersbeloppen icke tillfullo kunnat uppbringas till
de angivna tidpunkterna skall en opartisk internationell kommission bestämma
huruvida, när och på vad sätt de icke täckta räntorna från och med 1 juli 1923
skola erläggas.
Vad innebär nu detta förslag? För det första att Tyskland får moratorium
intill 1 juli 1927. Därefter skall det betala årligen 5 procent -j- 1 procent av
de 20 miljarderna, d. v. s. 1.2 miljarder. Från och med 1 juli 1929 tillkommer
300 miljoner och från och med 1 juli 1929 ytterligare 300 miljoner. Då
emellertid räntan på de 20 miljarderna för de 4 första åren utgör 4.8 miljarder och
räntan för de första 6 åren på den andra betalningsdelen, som är 5 miljarder,
utgör 1.8 miljarder och räntan för de första 8 åren på de sista 5 miljarderna
slutligen utgör 2.4 miljarder kan den ovannämnda internationella kommissionen
besluta att Tyskland skulle erlägga ytterligare 9 miljarder. Totalsumman skulle
i så fall uppgå till 39 miljarder guldmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
