Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Händelser och spörsmål - Poincaré dikterar politiken i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
HÄNDELSEÊ OCH SPÖRSMÅL
Som en dylik kommission hade Berlinregeringen tänkt sig antingen det
lånekonsortium, som övertagit de första 20 miljarderna eller en enligt amerikanske
utrikesministern Hughes’ förslag sammansatt kommitté av internationella
affärsmän. I denna skulle Tyskland vara representerad såsom likaberättigat.
Slutligen hade man tänkt sig ett tredje alternativ, nämligen en skiljedomstol
bestående av en representant för tyska regeringen, ^n representant för
skadeståndskommissionen samt av en tredje medlem vars utnämning i händelse de
bägge andra ej kunde enas om valet Förenta Staternas president skulle
ombedjas åtaga sig. Avsikten med detta förslag är uppenbart. Tyska regeringen
vill så kraftigt som möjligt understryka att dess anbud utgår från en i
möjligaste mån opartisk värdering av Tysklands prestationsmöjligheter. Ändå
tydligare framhäves detta av den passus i tyska noten; som följer på
betalningsförslagen. Det heter där:
Tyska regeringen är övertygad om att den med dessa förslag gått till yttersta
gränsen för vad Tyskland med anspänning av alla sina krafter förmår prestera.
Den hyser allvarliga farhågor för att dess förslag överstiger Tysklands
prestationskraft efter de genom Ruhrockupation förorsakade ytterligare svåra
störningarna och försvagandet av det tyska näringslivet. Tyska regeringen är vidare
övertygad om att ingen opartisk, som tager hänsyn till den inskränkning av
Tysklands produktionsbasis och den förminskning av dess realförmögenhet, som
ägt rum genom de redan utförda stora prestationerna, kan vid en objektiv
bedömning, komma till en högre uppskattning. I händelse man på motsatta hållet
icke skulle dela denna uppfattning föreslår tyska regeringen att hela
skadeståndsproblemet i enlighet med Hughesy förslag förelägges en av all politisk
påverkan oberoende internationell kommission.
Franska regeringen tillbakavisar nu denna plan för slitandet av
skadeståndstvisten med en hänvisning till att man redan vid Pariskonferensen motsatt sig
"* ’tanken på att fråntaga skadeståndskommissionen dess befogenhet för att
ersätta den med internationella affärsmän eller skiljedomstolar’’, "I
Versailles-fördraget", heter det vidare, "har Tyskland högtidligen förbundit sig att
erkänna skadeståndskommissionens befogenhet i fråga om partiella remitteringar
av skulderna och uppskov med betalningen och det stadgades särskilt att ingen
remittering kunde beviljas annat än genom enhälligt beslut av de
fordrings-ägande makterna. Frankrike och Belgien kunna icke gå in på att uppgiva de
garantier de äga genom fördraget".
Det är en ren maktfråga det här gäller. Skadeståndskommissionen är ett
tillförlitligt instrument i franska regeringens hand. Den har visat sig ofantligt
brukbar i Poincarés tjänst. Säger ej den franske konseljpresidenten nu att
det är i kraft av ett beslut av denna kommission som de bägge allierade sänt
sina trupper in i Ruhr? Skadeståndskommissionen funktionerar som
Poincarés juridiska samvete och funktionerar utmärkt. Även om den brittiske
representanten på sin tid avhöll sig från att rösta för att icke ge sin regerings sanktion
åt Ruhrockupationen, räckte det utmärkt med de övriga medlemmarnas röstning.
För övrigt sitter Frankrikes representant där som ordförande och har
utslagsröst. Försått denna kommission, som gjort Ruhraktionen fördragsenlig, ur
spelet och hela frågan om vad Franrike har rätt eller icke rätt att göra enligt
fördraget rullar upp sig och Ruhrockupationen blir vad den är, en ren vålds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
