Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Thorsing, Oscar: Skadeståndsdramats sista fas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
OSCAE THOESING
att göra vad den långt förut bort göra, och när regeringen bereder
sig att företaga finansiella reformer som väsentligen måste träffa
kapitalet ställa sig dess representanter bakom regeringen. Det är
omöjligt att avgöra om denna sinnesförändring blott är av tillfälligt
slag, framkallad av de farhågor, som stundens händelser uppväckt,
och försvunnen så snart löftena skola omsättas i handling, eller om
nu verkligen inträffat vad man så länge väntat förgäves, nämligen
att de besittande klasserna i Tyskland skulle slänga sin kortsynta
egoism över bord för att få slut på ett tillstånd, som blott kunde leda
till landets undergång utan att därför rädda dem själva. Det är
mycket som tyder på att man förstått vad timmen är slagen. Den
våg av oroligheter, som kort före regeringsskiftet svepte över
Tyskland var en varning, som synes ha gjort ett hälsosamt intryck. Men
även om den tyska kapitalismen när den första förskräckelsen lagt
sig, vore beredd att återtaga sin samvetslösa och landsförrädiska
taktik är nu ett psykologiskt ögonblick inne, mera gynnsamt för en
skadeståndsuppgörelse än man skulle haft skäl att vänta efter den
tillspetsning, som Euhrockupationen medförde. Ett avtal nu skulle
betyda en seger för försoningsviljan i Tyskland, och ge tyska
demokratin den maktställning den behöver för att kunna tygla
industrifurstarnas ödesdigra drifter.
Tyskland ensamt avgör dock ej frågan om uppgörelse eller icke.
Det är ej ens endast en fråga mellan de allierade och Tyskland. Det
är i minst lika hög grad en fråga mellan England och Frankrike. Den
tid som gått sedan Cuno tillställde de allierade Tysklands andra
skadeståndsanbud ha de allierade slösat bort på hittills fruktlösa
förhandlingar. Ett studium av den notväxling som de allierade spunnit
ut över mer än tvenne månader ger ej heller anledning till
förhoppning om en snart förestående överenskommelse. De
meningsskiljaktigheter som stått i vägen komma klart till uttryck i de allierades
noter och en granskning av dem öppnar intet ljust perspektiv.
Förändringen i Tyskland kan tänkas få en förmildrande inverkan och
bilda utgångspunkt för ett närmande även mellan de bägge allierade
stormakterna. Den nye tyske rikskanslern betonar själv i ett tal
denna synpunkt och det är ett bevis för de svårigheter som
oenigheten mellan de allierade utgör, när Stresemann förklarar att
skadeståndsfrågan endast kan lösas genom förhandlingar mellan de
allierade inbördes för att därefter fortsättas med Tyskland. Man
har insett felaktigheten av att spekulera i de allierades oenighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
