Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Norlén, Gunnar: Symfoniens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMFONIENS UTVECKLING
NÅGRA NOTISER VID KONSERTSÄSONGENS BÖRJAN
För TIDEN av fil. kand. GUNNAR NORLÉN.
C*y VÅRA DAGAR GÖRES MYCKET ÄVEN I SVERIGE
i för musikens popularisering; den har fått en relativt stor
C2S "utbredning och hittat vägen även till de mindre
samhällena, varjämte de lätta kommunikationerna giva var och
en tillfälle att i de större städerna njuta av god musik. Det har
blivit klart, att även musiken har sin plats i det fackliga
bildningsarbetet. Det torde därför icke finnas många, som icke veta att en
symfoni är ett stort, av flera avdelningar, vilka vanligen och
oegentligt nog kallas satser, bestående eller, som man säger, cykliskt
musikstycke för orkester, liksom att med sonat menas ett sådant
musikstycke för soloinstrument med pianoackompanjemang (t. ex.
violinsonat) eller för piano ensamt. Samma flerdelade form användes
också i trion, kvartetten och kvintetten, musikstyckena för tre, fyra
eller fem soloinstrument. Denna konstform, som sålunda är
gemensam för symfonien, pianosonaten, violinkvartetten o. s. v., kallas
sonat formen. Den moderna symfonien är skriven i denna sonatförm
och består av minst tre, vanligen fyra satser, av vilka grundpelaren
är det första allegrot av bred, kraftig takt och rytm. Därtill sluter
sig den långsamma andantesatsen, varifrån en menuett eller ett
scherzo bildar övergången till finalen, vilken, i struktur liknande
första satsen, med kraft och lidelsefullhet avslutar tonverket. Av
dessa fyra satser gå den första och den sista alltid i samma
tonart (symfonien eller sonaten benämnes ofta efter denna, t. ex.
Mozarts g-mollsymfoni, Beethovens Ass-dur-sonat); de båda mellersta
skrivas i huvudtonarten närbelägna, s. k. besläktade tonarter.
Av dessa satser är den första i sin tur uppbyggd enligt det s. k.
sonatsebemat, varom närmare strax, medan för finalen rondo- eller
variationsformerna äro vanligast. (Eondot har ett ständigt
återkommande tema, för varje gång varierat olika.) De båda
mellansatsernas ordningsföljd växlar, men anordningen adagio-scherzo
begagnas oftast. Detta är naturligtvis endast de allmänna
huvuddragen. Det händer att satsernas antal är större, såsom t. ex. hos
Berlioz och Mahler, eller att ordningsföljden är en annan, såsom då
t. ex. i Tschaikowskys "Patetiska symfoni" ett adagio står på slutet,
eller att satsernas antal endast är tre, såsom i Liszts Faustsymfoni.
Men detta är undantag, betingade av ifrågavarande verks särskilda
karaktär. I albnänhet fasthåller man vid den fyrsatsiga typen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
