Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Norlén, Gunnar: Symfoniens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 GUNNAB NORLÉN
sista satsen blir färdig, så ber jag att Gud, den allsmäktige, i sin allt
förbarmande godhet ville förlåta mig, att jag ej hann fullborda detta
honom tillägnade verk".
Ett tredje namn inom den österrikiska skolan är
Gustav Máhler (född 1860, död 1911 i Wien). Värdesättningen
av hans verk är ännu mycket olika, de häftigaste motsägelser mötas
här. Det finns personer, för vilka tonsättaren är en helt och hållet
indiskutabel person och vilka medlidsamt le åt envar, som anse det
vara mödan värt att taga Mahler som skapande konstnär på allvar.
Den huvudsakliga invändningen mot honom är beskyllningen för
banalitet och brist på originalitet. Här är ej platsen att gå in på
en undersökning, hur det förhåller sig i detta avseende. Så mycket
kan emellertid sägas, att han ägde en utomordentligt stor
komposi-torisk rutin och att hans symfonier länge komma att hålla sig på
repertoaren. I utformandet av sina musikaliska idéer var han en
energisk representant för de av Bruckner påbörjade strävandena.
Liksom denne och Beethoven skrev också han nio symfonier, av vilka
n :r 4, G-dur, genom sin folkliga läggning blivit mycket populär och
ofta spelad även i Sverige.
Den klassiska symfoniformens fyra satser ha på senare tiden
undergått märkliga förändringar så tillvida, att de än utvidgats, än
förkortats, än förbundits närmare med varandra. Dessa försök ha
lett till en mycket skiftande gestaltning av den moderna symfonien.
Den viktigaste principen härvidlag är strävan efter enhetlighet. Det
lider intet tvivel, att varje sonat, varje kammarmusikverk, varje
symfoni av de stora mästarna inom d.en klassiska och romantiska
skolan har ett inre sammanhang mellan de enstaka satserna och
deras stämningar. De moderna tonsättarnas strävan är nu att i största
möjliga utsträckning betona och förtydliga detta sammanhang.
Detta kan förverkligas dels i den yttre formen och dels genom
att låta de olika satserna tolka stämningar, som alla hänföra sig till
ett och samma känslokomplex. I förra hänseendet hava redan
Beethoven och efter honom Mendelssohn och Schumann förbundit
satserna nära med varandra utan åtskiljande pauser eller slutfall.
En sats kan visserligen bibehålla sin avslutade form,- men övergången
till den följande betecknar redan i det yttre det helas oskilj aktliga
sammanhang. På detta sätt har den omtyckta symfoniformen "i
en sats’?, där dock de (oftast) fyra satserna äro fullt skönjbara,
uppkommit. Detta yttre sammanhang kan ytterligare förstärkas genom
tematisk gemenskap. Hos Brahms t. ex. finner man gemensamma
temata eller motiv i flera satser, vilka, ofta gömda i
kontrapunktiska figurer, visa hur djupt grundad verkets enhetlighet är.
Men även ett gemensamt känslobetonat innehåll är ägnat att
befrämja enhetlighetssträvan. Tydligt framträder detta hos
Beethoven och främst i hans symfonier mr 6 (Pastoralsymf.) och 9.
Försök att driva denna princip vidare visa några av Mahlers symfo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
