Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Mathis, Henry Peter: En av den nya diktens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
HENEY PETER MATHIS
rike är man intellektuell och vaknare, skriver och läser mera, har
flera moderna romaner men icke de samlande namn och diktverk,
som skulle inleda en ny epok.
Orsakerna till denna svaghetstid för litteraturen kunna sökas vida
och djupt. Men en är den förnämsta. Naturalismen har härskat
så länge och hårdhänt, att diktningen synes sakna kraft och mod
att resa sig för att hävda sin frihet och egenart, när tyrannen har
överlevat sig. Det skulle behöva komma en stormtid, en jäsningstid
på gott och ont, en den själiska lidelsens tid, som bröt diktens bojor
och återgav den hoppet och tron.
Man säger, att den själiska lidelsen är död, hör historien till, att
tiden är oromantisk och materialistisk. Det är inte sant. Men
litteraturen uttrycker inte tidens känslor, den har inte det andliga
ledareskapet, därför att den säljer sin röst och sin själ. Utan
idealitet inget varaktigt inflytande! — Man säger, att förläggare och
kritiker skulle kväva den nya dikten. Det är inte möjligt. De skulle
kanske vilja, men de förmådde inte. Om den är stark och sann,
skall den göra sig hörd och älskad, vilka som än vilja bringa den att
tiga. — Man säger också, att publiken inte skulle ta emot det nya.
Kanske inte genast, men snart. Den hungrar efter dikt och längtar
att få möta sin egen själ i dikten. Tiden vet inte vad det vill säga
att ha sin diktare, men den skall känna igen honom, när han kommer.
Litteraturkännaren kan väl redan höra en och annan stämma, som
varslar om det kommande. Han kallar dem de första lärkorna.
Men ännu blåser det ingen andens vårstorm genom diktens värld.
En av dem som både ha tro på en förnyelse av litteraturen och
mod att arbeta på den, är den unge norrmannen Olav Sletto.
tSom Garborg brukar han landsmålet. Som Garborg är han folkets
och folkbildningens man. I ännu högre grad än Garborg sysslar
han med de religiösa yttringarna av människonaturen.
Han är otvivelaktigt den som står Garborg andligen närmast i
den norska litteraturen, om än det råder stor olikhet mellan de
bägge männen. I flera avseenden kan man kalla honom en
fortsät-tare av Garborgs verk, ej en slavisk, utan i den anda som den nya
tiden kräver och efter de linjer som hans egen genius vill. För
närvarande verkar han för inget mindre än den religiösa diktningens
pånyttfödelse.
Hans tre sista ’ ’reliefer’ \ den mindre "Dagning" av 1920 och de
båda större "Stefanus" av 1921 och "Porten" 1922, äro alla
berättelser från Kristus-tiden. Den första ger uttryck åt denna tids oro
och längtan efter förnyelse, befrielse från den andliga och
lekamliga nöd som rådde. Den sökande Nikodemus finner till slut
profeten, som han känner vara befriaren, själarnas ledstjärna. I den
andra av dessa böcker förtäljes om den första skaran av
Messiastrogna, de s. k. kristna, och deras ledare, framför alla Stefanus, den
förste martyren, vilken Sletto låter vara den som för Kristus-tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
