Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Händelser och spörsmål - Det räddade Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
319
statsmakt av tillräcklig auktoritet fanns för att genomdriva ett godkännande
av det nya lägets konsekvenser. Nationernas förbunds hjälp är, allt efter
synpunkten, på gott eller ont: på gott, om man anser det genom S:t Germainfreden
skapade tillståndet riktigt och oundvikligt, på ont, om man icke gör det utan
betänker, att priset är ekonomisk sänkning framför-allt av arbetarklassen till
en ytterst låg nivå.
Hur djupt hava icke de österrikiska arbetarna sjunkit ekonomiskt, och
före-dem medelklassen! Medan livsmedelspriserna numera över lag överstigit
guldpariteten, d. v. s. de reala priserna före kriget, stå lönerna undantagslöst under
denna. Skräddarnas lön maj 1923 utgör maximum 89 proc, bagarnas 94 proc,
snickarnas 84 proc, typografernas 54, bokbindarnas 53 — och alla dessa tal
gälla dock blott de bäst avlönade inom varje bransch. Tjänstemän stå utan
undantag under 60 proc. av fredslönen.
Och arbetslösheten — uttrycket för omläggningssvårigheterna och för
människornas förtvivlade kamp mot försämrade lönevillkor! Strax efter krigets
slut 1918 uppstod naturligtvis en stark arbetslöshet, uppgående i maj 1919 till
186,000 man. Men inflationskonjunkturens opiumdroppar lyckades sätta ett
artificiellt liv i den försvagade organismen, och arbetslösheten sjönk till nästan
intet, 8,000 i nov. 1921 — naturligtvis även reallönen. Men med finanshjälpen
hösten 1922 börjar en stark stegring; i slutet av februari 1923 utgör de
arbetslösas antal åter 170,000. Sedan har under sommaren någon minskning
skett, men vad bär vintern i sitt sköte?
Och i samband med detta står en stigande utvandring — stigande ända till
den punkt, där Förenta staterna vägra att taga emot flera. En fortsatt stark
tillväxt i tuberkulosens utbredning konstateras likaledes, och likaså i antalet
självmord.
Med något litet pessimistiskt salt torde det alltså vara skäl att mottaga de
officiella rapporterna om det lyckliga och räddade Österrike. Framför allt skall
man märka, att staten hittills haft den utländska lånehjälpen att tära på:
men när den nästa höst är slut, skall landet då vara i stånd att stå för sig
själv, utan att svälta ihjäl? Bet kan vara tvivel underkastat, vad som då
inträffar. I det stora hela har en österrikisk författare rätt, som nyligen skrev:
’’Österrike kan icke saneras från en punkt! Av dess produktions-,
cirkulations- och konsumtionskris kan icke en faktor godtyckligt utplockas och
?’saneras’M En blott valutastabilisering och avskaffande av budgetdeficitet är
ännu ingen stabilisering av folkhushållet. Denna sanning är icke ny. Men
man kan säga, att regimen Seipels metod, att obekymrad om produktionens och
konsumtionens öde blott återställa penningväsendet, är en anorganisk
våldsmetod. Med hjälpprogrammet från Genève har den linje lämnats, på vilken
det österrikiska problemet fattades i sin totalitet och det fördärvliga i ensidiga
häst- och underkurer insågs. På den stillsamma, försiktigt framslingrande
vägen över finanspolitiken har reaktionen gripit Österrikes livsnerv. Karl Eenner
har uttryckt detta med följande ord på den sista landsorganisationskongressen:
Det har blivit bourgeoisins troslära: Ned med den ekonomiskt ingripande staten,
staten skall icke ingripa i folkhushållet; ned med välfärdsstaten, staten skall
icke företaga välfärdsåtgärder; ned med den sociala staten, staten skall icke
driva socialpolitik; ned med kulturstaten, staten behöver inga kul tur institut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
