Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1923 - Bendixon, Stig: Världskriget i de historiska läroböckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSKRIGET I DE HISTORISKA LÄROBÖCKERNA 363
stor skicklighet lyckats få fram själva faktum som sådant, med
frihet sedan för olika läsare att uppfatta saken olika alltefter sina
vyer. Emellertid ha på en del punkter ensidigheter eller rent av
felaktigheter insmugit sig, vilka vittna om att författaren icke allsidigt
använt tillgängliga källor utan förlitat sig på otillfredsställande
material från tyskt eller tysk-orienterat håll.
De förnämsta felaktigheterna äro koncentrerade på kapitlet1 om
världskrigets inledning, den serbisk-österrikiska konflikten.
Framställningen har följande lydelse:
Serbernas framgångar i det turkiska kriget och dettas efterspel hade hos
dem väckt av Ryssland gynnade förhoppningar att kunna upprätta ett
sydsla-viskt storserbiskt rike på Österrike-Ungerns bekostnad. Härvid räknades
framför allt på de österrikisk-ungerska slavernas missnöje. Därför uppstod inom
serbiska kretsar ett våldsamt hat mot den österrikisk-ungerske tronföljaren,
kejsar Frans Josefs brorson ärkehertig Frans Ferdinand, som genom reformer
ville stilla detta missnöje, och på serbiskt sätt grep man till lönnmordet (jfr
s. 249). Den 28 juni 1914 föllo i Bosniens huvudort Sarajevo Frans Ferdinand
och hans gemål offer för en serbisk mordkomplott. Då kejsar Frans Josef ej
tillfredsställdes av Serbiens svar på hans med anledning av illdådet framställda
krav, förklarade han detta rike krig (28 juli).
Det är verkligen ganska många felaktigheter och ensidigheter som
koncentrerats i dessa få rader. Vi dela upp kritiken i fem
anmärkningar»
1. Att serberna av sina segrar i balkankriget stimulerats till
förhoppningar om att kunna grunda ett storserbiskt rike, inneslutande
Österrike-Ungerns sydslaver, är ju alldeles sant, men i rättvisans
intresse hade jämväl bort omnämnas, att centralmakterna av dessa
samma serbiska segrar stimulerats i motsatt riktning, nämligen till
diverse krigiska planer, avseende den serbiska självständighetens
tillintetgörande. Se härom t. ex. Giolittis i början av världskriget
gjorda avslöjande om Österrikes avsikt att redan år 1913 anfalla
Serbien samt tyske ambassadören Flotows uttalande till rumäniska
sändebudet i Eom i maj 1914, att "Tyskland i förening med
Österrike vore orubbligt beslutet att omarbeta Östeuropas karta, även om
detta skulle medföra ett allmänt krig" samt att "Serbien ej kunde
tillåtas existera i dess nuvarande form".
2. Påståendet, att serbernas våldsamma hat mot Frans Ferdinand
berodde på dennes önskan att genom reformer stilla det sydslaviska
missnöjet, ställer ju "de serbiska kretsarna" i en intressant,
diabolisk belysning men är nog mera retoriskt effektfullt än sannings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
