Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1923 - Bendixon, Stig: Världskriget i de historiska läroböckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
368
STIG BENDIXOK
uttalande av en utav oktobristpartiets ledare, att "man måste
inskränka Finlands frihet oeh öka Polens". Det är sant, att
beträffande vissa östpolska områden, där en polsk överklass hade ett
mäktigt kulturellt inflytande över en obildad rysk underklass, duman
intresserade sig för ryskhetens stärkande (en åtgärd, syftande åt
detta håll, var den mycket omdebatterade delningen av
guvernemen-tet Cholm). Men i det hela syftade dock dumamajoriteten till ett
visst tillmötesgående gentemot polackerna. Så till exempel beslöt
duman år 1912 införande av kommunal självstyrelse i de polska
städerna, vilka dittills styrts helt och hållet "uppifrån", och polska
språket skulle enligt dumans beslut tillåtas i de nyskapade
stadsstyrelserna; men det var riksrådet som genom sitt veto (år 1913)
förhindrade språkfrihetens förverkligande. Det starkaste beviset på
att efter 1905 förhållandet mellan ryssar och polacker var något
förbättrat, är väl dock, att det polska nationaldemokratiska partiet
under Dmowski med sitt program om slavernas förbrödring och
plikt till sammanhållning mot den gemensamma fienden Tyskland
kunde vinna sådan anklang; dylikt hade ju varit en omöjlighet
under till exempel Alexander III ¾s despotiska regemente. Det
förefaller att författaren vid utarbetandet av sin framställning på denna
punkt låtit missleda sig av Hjärnes detaljrika men partiskt
ryssfientliga skildring av Rysslands historia i Nordisk Familjebok; i
Hjärnes artikel har den nyss omtalade självstyrelsereformen
skildrats som något slags led i kampen mot polackerna, i det att förbudet
mot polska språkets användande anföres som bevis på — dumans
reaktionära nationalism!
De här uppradade detaljanmärkningarna äro icke avsedda att
förringa helhetsintrycket av det allvarliga bemödande till opartiskhet,
som dock präglar professor Boethius’ världskrigshistoria. Men man
skulle här velat se något mera av den förmåga att opartiskt väga
olika skäl och synpunkter mot varandra, vilken författaren en gång
utvecklat i sitt utmärkta ungdomsarbete om franska revolutionen.
Vad beträffar den allmäna politiska uppfattning, varpå Boethius’
lärobok vilar, kan man på åtskilliga punkter konstatera uttryck för
en viss moderat frihetskärlek. Hos det släktled av historiker, till
vilket professor Boethius hör, ansågs den konservativa åskådningen
väl kunna förenas med sympatier för nationella frihetsrörelser. Den
generation av historieforskare däremot, som sedermera växt upp,
har ju i stor utsträckning varit behärskad dels av ett blint förakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
