Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Unden, Östen: Garantiproblemet inom Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARANTIPROBLEMET INOM NATIONERNAS FÖRBUND 419
esle, skulle resultatet för somliga av dem kunna bli en ökning i
stället för en minskning av de rustningar, som de för närvarande
behövde för sitt eget försvar. Förslaget att ställa alla styrkor under
en viss stats militärledning innefattade många tekniska svårigheter.
En mängd detaljanmärkningar framställdes även.
Den skarpa kritiken från militärkommissionen, som hade varit
enhällig om sitt sista utlåtande, beredde vägen för ett nytt förslag,
framfört i nedrustningskommissionen av den franske översten
Réquin. Det utgick ifrån värdelösheten av ett allmänt garantiavtal
och byggde i stället på ett system av partikulära avtal. Då
emellertid dessa måste komma till stånd genom direkta underhandlingar
mellan de stater, som kunde önska avsluta dylika traktater, blev
uppgiften för förslagsställaren huvudsakligen att i det allmänna
avtalet endast hänvisa till sådana partikulära avtal och att i övrigt
avfatta det allmänna avtalet såsom ett slags ram kring de partikulära
militärallianserna. Det Cecirska förslagets huvudprinciper voro i
Réquin ’s utkast uppgivna. Inga konkreta utfästelser till
nedrustning medtogos, ty omfattningen av rustningsminskningen skulle
bero av de garantier, som de partikulära traktaterna kunde skänka.
Staterna skulle endast meddela rådet, vilken reduktion i rustningar
de kunde genomföra, varefter de, under vissa förbehåll, också skulle
fullfölja den angivna reduktionen. Partikulära avtal i defensivt
syfte sanktionerades uttryckligen. Även makter utanför de
partikulära allianserna skulle vara berättigade och förpliktade till militär
hjälp i den form, som rådet kunde föreslå såsom mest effektiv. Då
emellertid inga regler angående omröstning inom rådet upptagits,
och enhällighet således enligt förbundsakten måste krävas, finge en
stat alltid veto mot ett beslut, som rörde den själv (icke rådsstater
skola ju enligt förbundsakten ha säte i rådet i dylika fall).
Även det franska förslaget remitterades till den permanenta
militärkommissionen. Dennas belgiska, brasilianska, engelska,
franska och svenska ledamöter enade sig om ett utlåtande, som inleddes
med förklaringen att frågan, huruvida skapandet av defensivgrupper
inom den allmänna traktatens ram var önskvärt eller ej, vore en
politisk fråga, som kommissionen ej hade att behandla. Från
militärteknisk synpunkt framhölls, att partikulära avtal möjliggjorde
utarbetandet i förväg, av planer för en omedelbar och effektiv hjälp,
att ett sådant system syntes kunna utgöra grundval för ett
garantiförslag, som kunde leda till nedrustning, och att för övrigt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
