Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Unden, Östen: Garantiproblemet inom Nationernas förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
ÖSTEN UNDEN
som kriterium använda parts hållning till förliknings- och
skiljedomsförfarande, utan man nödgas ta hänsyn till en mängd faktorer.
Inom nedrustningskommissionen har också utarbetats en hel
kommentar till begreppet anfallskrig, vilken till fullo visar
vanskligheten av ett bedömande. Och rådet skall på ett par dagar fatta sitt
beslut i saken!
Frågan om de partikulära garantitraktaterna1) är reglerad i
huvudsak enligt Kéquin’s förslag. Det har dock gjorts det tillägget,
att rådet skall på förhand granska dessa avtal. Den stat, som på
grund av en sådan traktat griper till krig för att hjälpa en annan
signatärmakt, gör det på egen risk såtillvida, att rådet äger avgiva
sin förklaring, vilken stat är den angripande, oberoende av tillvaron
av en partikulär traktat, — På denna punkt gingo stridens vågor
höga inom assembléns tredje utskott. Av vissa delegerade — i
synnerhet Italiens, Japans, Hollands och Norges ombud — gjordes
kraftigt gällande, att detta sanktionerande av militärallianser skulle
motverka freden. Särskilt riktades kritiken mot rätten att bringa
en anfallen stat hjälp, innan rådet avgjort vem som verkligen vore
angriparen. Detta lössläppande av kriget kunde inte repareras
efteråt, även om rådet rättsligen sett hade kvar sin befogenhet att
utpeka den förment anfallna staten såsom den verklige angriparen.
Det kan ock tilläggas, att texten ingalunda förklarar andra
partikulära avtal än de av rådet godkända för ogiltiga.
Förpliktelserna i fråga om reduktion av rustningarna äro
knappast av någon betydelse såsom rättsliga utfästelser. Staterna skola
tillkännagiva för rådet, vilka minskningar de själva anse möjliga med
hänsyn till garantierna. Rådet skall utarbeta en plan för
nedrustning, vilken underställes regeringarne. Sedan dessa godkänt planen,
äro de skyldiga att inom två år realisera den och att sedan icke
överskrida det så fastställda måttet. Planen skall revideras vart femte
år. — Detta parti innebär sålunda detsamma som redan gäller enligt
art. 8 i förbundsakten.
Villkorlig eller partiell anslutning medgives, dock under
förutsättning av rådets bifall. Stater, som icke äro medlemmar av
Nationernas förbund, må ansluta sig med bifall av % av signatärmakterna.
I fråga om ikraftträdande gäller, vad Europa beträffar, att
traktaten träder i kraft, när fem europeiska stater, av vilka tre äro
1) Ej att förväxla med regionala nedrustning’Str’aktater enligt norrmannen
Langes förslag, vilka avse överenskommelser mellan grannstater om minskning
i rustningarna men utan särskilda "garantier".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
