Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 CARL DAVID MARCUS
delse till och med vi, som dock upplevat dyningarna, ha en smnla
svårt att fatta, är rätt klar. Han, som i sina sociala utopier en kort
stund kämpat för den socialistiska läran om likhet, vänder sig med
den största häftighet mot stridsropet om kvinnans likställighet med
mannen, han avskyr intet så lidelsefullt som sammanblandningen av
mannens och kvinnans rättigheter och skyldigheter och är i sin
hävdan av ett hems organisation konservativ, med en anstrykning av
lutheranism. Han är således i sin uppfattning av mannens och
kvinnans kärlek och ställning inom äktenskapet — och det gäller hos
Strindberg så gott som alltid könsförhållandet inom äktenskapet —
ursprungligen icke en nedbrytare, ehuru han till slut ser sig tvungen
att spränga dess lås och dörrar, därför att han inte längre förmår
andas hemmets luft.
När Strindberg skrider till att omsätta sina upplevelser och
åskådningar i dramats form sker det givetvis icke utan inflytande från
samtidens strävanden på detta område. På ett annat ställe*) har
jag antytt förbindelsen mellan den svenska och den norska
dramatikens förnyare, mellan Strindberg och Ibsen, och man måste nog
vid varje utförlig analys av ett Strindbergsdrama undersöka
möjligheten av ett eller annat samband med Ibsen, vilken visserligen
av sin rival erhöll epitetet blåstrumpa, men som i alla fall har
imponerat på honom ur mer än en synpunkt.
Men vid sidan av detta inflytande av den äldre mästaren gör sig
ett annat gällande, som ävenledes måste beaktas, Strindbergs
beröring med fransk litteratur och teater, som han naturligtvis kände
rätt väl, innan han upprepade gånger slog ned sina bopålar i Paris
och den franska landsorten. Denna vistelse har varit avgörande för
hela hans författarskap. Hans kännedom om positivismens läror
kan blott ha fördjupats på fransk botten, där Taine med sin
personlighet och sina skrifter behärskade två eller tre generationer från
slutet av 1850-talet. Utan tvivel har Strindberg redan lärt känna
Taine genom Georg Brandes briljanta studie ’’Den franske æstetik i
vore dage" (1870). Det lönar sig att erinra om hur Taine liksom
*) I en artikelserie i Svenska Dagbladet 1921, omtryckt i boken "Nordiska
Essayer’’ 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
