Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
CARL DAVID MARCUS
utförliga dramat. Till det förra slaget hör "Debet och Kredit",
"Inför döden" och "Moderskärlek". Ehuru även dessa små
enaktare uppvisa spår av diktarens rent personliga upplevelser, röja
de samtidigt hans behov att befria sig från sin egen personlighets
sfär. Så är "Moderskärlek" verkligen en objektivt hållen
miljöskildring i naturalistisk stil, närmast i släkt med fransk epik och
enaktardramatik. En kvarts timme räcker till för att överbevisa oss
om att den sociala miljön är starkare än en ung flickas vilja till
frihet! Mera personlig är parafrasen på Kung Learmotivet, dramat
om den stackars fadern som berövar sig livet för att de otacksamma
döttrarna måtte ärva husets brandförsäkring, säkerligen även en
variation av Balzars storslagna romanfigur "Père Goriot". Både
gestalterna och miljön äro kontinentalt hållna, men egendomligt är
hur Strindbergs monomani bryter igenom ramen; den gamle klagar
över sitt martyrium i äktenskapet utan att få barnen över på sin
sida, tvärtom. "Debet och Kredit" återigen är en
Strindbergsprodukt i dess blandning av juridiska och mänskliga förpliktelser;
hjälten är August Strindberg, upptäckaren, övermänniskan, som
vänder hem för att vinna ära, men måste fly på grund av dåliga
affärer och hastigt och lustigt gör sig av med sina fiender.
Enaktaren är en på huvudet ställd variant av ’ ’Fordringsägare’’ och måste
i hela sin rappa replikföring och scenväxling uppfattas som en
komedi.
Över huvud — vilken skada, att livet ej var en smuda vänligare
mot den mannen! Vilka komedier hade han då ej skänkt en
mänsklighet, som glömt bort konsten att skratta! Bevis för hans komiska
begåvning äro "Första varningen" och "Leka med elden". I båda
skådespelen har Strindberg äntligen —som i flera noveller i Giftas I
— svingat sig upp till den åskådningen, att det inte är nödvändigt
att alltid ta livets strider tragiskt utan att man också kan skratta,
till och med åt mannens och kvinnans försök att gemensamt lösa
världsgåtan. "Första varningen" är ju blott en skiss, men hur
mycket av skälmskt humör döljer sig ej i detta kvinnans koketta spel
med sin ålder och med sin make, och hur ypperligt är inte den gamla
tokiga inackorderingsfrun och den lika snurriga backfischen
träffade ! Det samma gäller i än högre grad för Strindbergs yppersta
komedi "Leka med elden", som i formens slutenhet och
karaktärernas fördjupning står högre än "Kamrater—Marodörer" och visar
Strindbergs konstnärliga utveckling under årens lopp. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
