Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, februari 1925 - Händelser och spörsmål - Ekonomiskt oförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
61
Det finns ett sammanhang mellan löner och användning av arbetskraft, eller
lön och arbetstillgång, eller lönen och arbetskraftens värde — vilket uttryck man
vill taga. Spännes lönen i en bransch över det jämviktsläge, där alla arbetarna
finna sysselsättning, uppstår ofrånkomligt viss arbetslöshet i den ifrågavarande
branschen. Detta leder till, antingen att småningom lönerna sänkas och
arbetslösheten i branschen upphör. Eller vilket emellanåt är värre ur hela
arbetarklassens synpunkt, arbetskraft flyttar över till andra områden. Människorna
måste ju leva och kunna icke på längden gå arbetslösa. På dessa andra
områden blir i sistnämnda fall då lönepressningen i stället överflyttad, och man får
stora olikheter mellan lönerna i olika yrken. Man kan då få uppleva, att ett
fack med jämförelsevis god lön finner sig ha arbetslöshet och avgränsar
tillströmningen av arbetskraft, samtidigt med att andra fack med mycket sämre
lön få hålla tillgodo med att ha den kvar. Den faktiskt befintliga
arbetskraften kan man ju inte förpassa till himmelriket, numera inte ens fritt till
Amerika, och blir den utestängd från ett område, måste den stanna på ett
annat.
Detta visar, att arbetslöshet inom ett fack alls icke är nog som bevis för att
den verkligen behövde finnas, eller att det finns för mycket folk i facket.
Detta kan man endast få veta genom att även jämföra lönerna. Om ett fack
genom sträng organisation och avgränsning skulle kunna hålla lönen avsevärt
över vanlig nivå, uppnås småningom jämvikt mellan arbetstillgång och lön på
basis av en betydligt mindre produktion och användning av arbetskraft än som
borde finnas. Endast den allra köpstarkaste efterfrågan kan tillgodoses, den
andra avskäres. Detta är efter allt att döma situationen på bostadsmarknaden
i Stockholm just nu. Det finns ingen bostadsbrist i ekonomisk mening. Alla
som kunna betala kunna också få bostäder. Men de höga byggnadskostnaderna
göra, att åtskilliga arbetargrupper ej kunna betala de nödiga hyrorna, utan lida
av bostadsnöd. Drives dylik avgränsningspolitik i lönehöjningssyfte — eller
annat vinstsyfte, såsom då fabrikanterna- iscensätta densamma — tillräckligt
långt, får man bilden av arbetslöshet inom ett fack, samtidigt med att behovet
av detta facks produkter är enormt.
Nå, men om kravet sloge igenom att staten skulle vara skyldig att alltid
skaffa arbete till avtalslön, eller tillnärmelsevis lika högt understöd, vad skulle
det betyda? Just det som ovan angivits. Vilken lönesats som helst skulle
kunna fastställas, emedan intet regulativ funnes. Vilken lönesats som än
fastställdes, även en som minskade efterfrågan på fackets produkter och därmed
behovet av arbetskraft, skulle staten skaffa arbete åt dem som gjorts
överflödiga. Detta skulle leda till, att efterhand alla produktiva och
bärkraftiga arbeten inskränktes, emedan de endast kunde arbeta för den
allra köpkraftigaste efterfrågan. Arbetskraften skulle i allt högre grad
överflyttas till statens nödhjälpsarbeten eller understöd. Dessa måste
finansieras med skatter, uttagna av dem som ännu utförde ett produktivt
ar-bete. Dessa skulle därigenom pressas. Slutresultatet vore, att hela nationens
arbete snedvredes och länkades in på sämre och mindre givande banor än som
behövdes. Alla arbetares inkomster skulle vara lägre än behövligt. Landets
ekonomi vore ruinerad. Den välvilja som man trott ligga i att alltid bevilja
arbetarna arbete till fastställd lön, oavsett om detta arbete hade sådant värde eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
