Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, februari 1925 - Händelser och spörsmål - Ekonomiskt oförstånd - Syndikalismen och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej, skulle alltså visa sig vara en mycket dålig välvilja, ledande till en
försämring av hela arbetarklassens läge. Samma gäller naturligen beträffande
arbetslöshetsförsäkringen. Denna får fördenskull aldrig gestaltas så, att den
hämmar arbetskraftens rörlighet och arbetarnas initiativ. Tvärtom skall
den underlätta båda. Därom torde väl ock enighet råda bland alla, som icke
tagit det ekonomiska oförståndet på entreprenad. — I princip gäller detsamma
också tull- och andra understöd åt näringslivet, vilket arbetarklassen därför
också motsatt sig. Det ekonomiska oförståndet finns lika väl bland överklassen
som bland arbetarna.
Överdrift? Ingalunda, utom så till vida, att inom arbetarnas egna led
protester snart skulle framträda mot en dylik politik, så att densamma skulle stoppas
innan den realiserat sina resultat ända to the bitter end. Arbetarklassen
behöver, och därom torde insikten vara i tillväxt, jämte den fasta fronten mot
ett-organiserat företagardöme och mäktiga överklassintressen även en viss
konkurrens inbördes, bestående främst i fritt tillträde till och så fria
möjligheter till övergång mellan olika branscher, som förhållandena medgiva. Den
behöver detta därför, att någon annan metod att åstadkomma en något så när
rimlig avvägning av villkor olika arbetargrupper emellan knappast existerar. Det
är endast en tidsfråga, när den fackliga centralledningen får taga upp dessa
spörsmål och ge dem en organisatorisk lösning efter ekonomiskt hållbara linjer
och med den samlade arbetarklassens intressen som ledstjärna.
Syndikalismen
och staten.
Frans Severin, redaktören av det syndikalistiska
huvudorganet i Stockholm, har utgivit en liten intressant skrift
om syndikalismens ställning till staten. Dess intresse ligger
dock främst däri, att den visar att man ändå på något håll inom arbetarrörelsen
finner behov att syssla med teoretiska spörsmål. Detta är mycket tacknämligt.
Skriftens positiva innehåll, eller rättare resultat, är annars ganska magert.
Kort sagt kan det uttryckas så, att syndikalismen icke är motståndare till staten
som sådan, d. v. s. rättsordning o. d., utan endast till dess överdrifter. Ja,
syndikalismens begrepp stat vill författaren t. o. m. uttrycka såsom "den
överdrivna statscentralisationen’ \ Detta är onekligen ett gott begrepp. Det kan
nog bli nationell samling i fiendskapen till staten i den mån den är överdriven.
Men begreppet saknar tyvärr fasthet.
Därmed är icke sagt att. resultatet är värdelöst. Max Adler har för ett par
år sedan i ett högst lärt arbete om marxismens ställning till staten nått till ett
nästan identiskt: den stat till vilken socialdemokratin är fientlig är den
’borgerliga staten, varmed förstås den stat som är annorlunda än arbetarklassen
önskar. Och eftersom denna stat oförnekligen ’ ’dör bort’’ efterhand som arbetarna
gjuta nytt innehåll i staten, så — är staten visst inte evig, fastän staten i
betydelsen rättsordning troligen är det. Severins framställning av hur den
syndikalistiska staten skall avlösa den nuvarande är alldeles likartad. Med sin enkla
lekmannabok har han alltså nått precis lika långt som en mäkta lärd professor.
Den undersökning, som ligger under resultatet, är dock icke fullt så givande som
professorns.
Det är egentligen endast på ön punkt, som författaren tager upp ett problem
av verklig betydelse. Det är spörsmålet huru mycket "statens makt" förmår
62
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
