Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Magnusson, Gerhard: Arbetaren Hj. Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
GERHARD MAGNUSSON
vilka även organiserade den borgerliga samlingsattack, som skulle
hindra hans inval i andra kammaren 1896. Men man lyckades icke,
ty varken skrämskott eller hot hjälpte. Och när han sedan, tio år
efteråt, hembar en storslagen seger i sin ståtliga kamp för freden
det skickelsedigra året, kunde han se tillbaka på ett decennium av
duktigt utfört fredsarbete, till allt annat han hunnit med på andra
områden.
Icke minst inom partiet gav man honom full sysselsättning. Vid
partiets andra kongress i Norrköping hade taktikfrågan varit den
dominerande och även fått sin lösning så till vida att man tagit
bestämt avstånd från de anarkiserande teorierna, men debatten
fortsattes långt därefter ute på mötena, i arbetarnas press, krävande en
ihållande vaktgöring. Och i det avseendet var Branting outtröttlig.
Han räckte till för både möten och polemiken i tidningen, han skötte
därtill sitt riksdagsmandat med en bravur, som väckte beundran.
Egentligen var aldrig Branting den utpräglade fackföreningsman,
som hans första försök att samla och reformera den liberala
fackföreningsrörelsen kunde låta förmoda. Men han hade blicken fullt
öppen för det organiskt nödvändiga sambandet mellan
fackföreningsrörelse och socialdemokrati och han gick aldrig med på det
betraktelsesätt som en hel del framstående partivänner gåvo uttryck åt
då de, för att få bort karaktären av tvång på åsikterna, ville skilja
medlemskapet i fackföreningen från det obligatoriska medlemskapet
i det parti vartill anslutning skett. Den egentliga tvångsanslutningen,
som av Branting kallades tvång till frihet, blev av
landsorganisationen nästan omedelbart korrigerad, men vållade under åtskilliga år
mycket rabalder i den borgerliga pressen. Branting var i den
punkten, då det gällde partiet och fackföreningarnas anslutning dit,
obönhörlig. Och utvecklingen synes ha givit honom rätt, ty den inre
samhörighet, som kännetecknat förhållandet mellan facklig och politisk
arbetarrörelse i Sverige, har alldeles säkert haft till följd att många
slitningar undvikits och många äventyrligheter inbesparats.
Man får då således icke tolka Brantings exceptionellt politiska
betoning såsom något bevis för att han icke fullt förstod
fackföreningsrörelsens stora betydelse, tvärtom var han mera övertygad
därom än någon annan. Sammanhållningen, solidariteten var för
honom det fundamentala, och liksom han på det politiska området
fick verka både fostrande och tillbakahållande ibland för att icke
den politiska grenen skulle tappa kontakten med den fackliga, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
