Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Karleby, Nils: Hjalmar Branting och Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BRANTING OCH TIDEN
103
trätt, fick han praktiskt taget på egen hand sköta tidskriften och
själv bestämma dess hållning, i den mån det i en dylik tidskrift
kan bli tal om en sådan. Den anmälan, vari Branting i Tidens
junihäfte 1911 tillkännager för läsekretsen det nya arrangemanget,
andas också en synnerlig tillfredsställelse med detsamma. Den
säger, att "denna väsentliga förstärkning av redaktionen kommer —
det behöver knappast särskilt påpekas — icke att innebära någon
som helst förändring i tidskriftens plan eller hållning. Alldeles
som förut kommer Tiden att lämna plats för alla de olika
skiftningar av vår åskådning, vilka kunna framträda inom den
gemensamma ram, som uppdrages av den socialistiska Internationalen och
av vårt svenska partiprograms allmänna grunduppfattning". Men
den förväntades att mycket bättre än dittills kunna fylla sin
uppgift. Det blev också ett mycket gott samarbete mellan de båda
redaktörerna, ostört av varje slitning eller kontrovers. Detsamma
gäller även senare, då Gustav Möller efterträtt Sandler.
Brantings eget medarbetarskap i Tiden är i huvudsak avslutat
med år 1911. Vad därefter publiceras av hans hand, torde
merendels hava tillkommit på hemställan av medredaktönen om bidrag
och har oftast en ganska tillfällig prägel. Dock tangeras i ett par
uppsatser 1912 det stora europeiska fredsproblemet och skildras
bl. a. efter Otto Bauer den då pågående utvecklingen "med
världskriget i sikte". Brantings sista uppsats i Tiden är från hösten
1915. Den är ur teoretisk synpunkt synnerligen intressant genom
sin analys av den skenbara överensstämmelsen i unghögerns och
socialdemokratins kritik av naturrätten, och sina formuleringar av
socialdemokratisk historieuppfattning, men är tydligen ganska
hastigt nedkastad. Om man vill acceptera den angivna tidsgränsen,
så är den sista uppsatsen 1911, en exposé över valresultatet och
regeringsskiftet rubricerad "Segern", en verkligt ståtlig slutsten över
en ståtlig redaktörsgärning. "Det är", heter det däri bl. a., ’ett
märkligt tidstecken att nu för första gången i svensk historia åt
arbetarklassens politiska parti officiellt erbjudits regeringsplatser. Det
blir icke sista gången. Kanske komma härnäst andra personer att
svara. Men må vi alltid kunna räkna på att svaret, hur det
utfaller, gives i samma ärliga uppsåt som nu: att söka efter vad som
bäst gagnar arbetarklassens frigörelse inom vårt fädernesland och
därigenom hela folkets och landets sanna väl."
Men om ock Branting sålunda lämnade det direkta aktiva arbetet
i Tiden och-från 1918 även upphörde att nominellt kvarstå som re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
