Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Thorsing, Oscar: Genèveprotokollet och freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENÈVEPKOTOKOLLET OCH FREDEN
109
ten; att den iörlorande parten griper till vapen. I förra
fallet kommer rådet att till en början söka få rättelse till
stånd genom påtryckningar på fredlig väg. Hjälper icke detta,
har rådet att föreslå vilka åtgärder skola vidtagas. Det kan
då endast bli fråga om finansiella och ekonomiska sanktioner
men ej militära, då man ej ansett det möjligt använda våld mot en
stat, som icke själv gjort sig skyldig till sådant. Endast i det fall
den förlorande parten öppnar krig skola militära sanktioner komima
till användning. Principen är sålunda: endast våld mötes med våld.
I den till protokollet fogade rapporten av den grekiske folkrättslärde,
Politis, säges emellertid att den stat, till vars förmån beslut
avkunnats, äger med rådets tillstånd begagna våld mot den tredskande
parten, även om denna ej gjort det. Detta avsteg från den allmänna
regeln måste dock betraktas som en sista utväg. När t. ex. föremålet
för tvisten vållar sådana olägenheter, att dess avlägsnande är
nödvändigt för att icke ytterligare förvärra situationen eller förhindra
konfliktens utbredning.
Den springande punkten i hela protokollets system ligger
emellertid i bestämmelsen om vem som är att anse som angripare, när krig
utbrutit. Svårigheterna för ett sådant fastställande ligga i öppen
dag. Om man vill välja den yttre krigshandlingen till kriterium,
hur skall det kunna avgöras vem som avfyrade det första skottet
eller först överskred gränsen etc. Och skall man gå än längre
tillbaka i orsakssammanhanget och bestämma, vilken som bär skuld
till kriget, torde kriget både vara avgjort och freden sluten, innan
förbundets medlemmar kunnat ena sig om vem som var den skyldige.
I protokollet föreslås i stället en i det närmaste mekanisk procedur.
Man har till kriterium valt de stridandes förhållande till det
föreskrivna skiljedoms- och förlikningsförfarandet. Om fientligheter
utbrutit, är sålunda den stat att anse som angripare, vilken brutit
reglerna för detta. Nu undvikes genom en dylik procedur åtminstone i
hög grad beroendet av rådsmakternas intressen. Vore det så att rådet
skulle utpeka angriparen, såsom var fallet i garantitraktaten, funnes
ju ingen säkerhet för att rådet skulle besluta på ett sätt, som kunde
samla förbundets medlemmar till gemensam aktion. Ty antag att
enhällighet krävdes för ett rådsbeslut i dylikt fall. En enda makt,
vars sympatier gingo åt den ena sidan, skulle då kunna förhindra
att denna part blev utpekad. Nöjde man sig däremot med majoritet,
funnes ju ej heller säkerhet för att rådsbeslutet skulle ge uttryck
åt en uppfattning, som kunde betecknas som opartisk. Minoriteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
