Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Linder, Erik: Industrien och lönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
EKIK LINDER
att tillförseln därav är säkerställd. Men möjligheten att tillgodose
nämnda produktionsfaktorers krav är, förutom av lönen, givetvis
även bestämd av de tillfällen till organisatoriska och tekniska
omläggningar av driften, som stå till buds, i syfte att hålla
produktionskostnaderna nere på konkurrensmässig nivå.
Det skall villigt medgivas, att teorin icke ger mycken hjälp att
komma till rätta med det levande livets problem. Praktiskt betyder
emellertid detta föga, då marknadens lönepolitik ännu ej ens
tillnärmelsevis fördjupats till en produktivitets- och näringspolitik i
nationalekonomisk mening. Alla underhandlingsargument till trots
bestämmes marknadslönen i väsentlig omfattning genom en
dragkamp mellan en monopolistisk säljare och en monopolistisk köpare;
dess höjd blir en fråga om understödsfondernas storlek och
solidariteten. Det omedelbara sammanhanget mellan lönens höjd och
industrins faktiska eller möjliga produktivitet brytes. Arbetslönen
blir en självständigt, stelt och trögt verkande faktor, som i stället
för att behålla ett naturligt organiskt sammanhang med den
industriella produktivitetens förändringar — vare sig nu detta kommer
till synes i en påverkan av eller en anpassning efter denna —
förslappar intresset för och förhindrar en effektiv organisation av
industrin. Givetvis kan detta faktum icke tolkas som ett bevis för
den kollektiva avtalsformens svaghet, men det ger ett så mycket
otvetydigare belägg för att vilken form för löneavtal man väljer,
så måste särskilda anordningar träffas för att en fast kontakt med
industrins verkliga produktivitet och arbetslönen må kunna
uppehållas.
I stället har för skilda industrier — i växlande omfattning
vid skilda tidpunkter — skapats en marginal mellan faktisk
avlöningsförmåga och verklig lön, som petrifierat den industriella
organisationen. I andra fall åter — och dagsläget erbjuder ett och annat
exempel härpå — har stelheten i lönerörelsen medfört, att
lönebördan under längre eller kortare tid otillbörligt inkräktat på även
välskötta och starkt koncentrerade industriers existensmöjligheter.
Den gängse inställningen tillsamman med avtalssystemets orörlighet
har även på arbetarehåll skymt blicken för de betingelser, som
ytterst bestämma lönens höjd. Arbetslöshet, nedgång i räntabilitet och
kapitalbildning under i övrigt oförändrade förhållanden ställas ej i
sitt rätta sammanhang, d. v. s. betraktas ej som ett vittnesbörd om att
livskraftiga delar av en industri slagits i spillror genom att arbetarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
