Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Oljelund, Stefan: Ett fackligt program
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
STEFAN OLJELUND
fylla. Fackföreningsrörelsen har ett med eldskrift inristat bud
solidaritet och den har från begynnelsen krävt ovillkorlig respekt för
varje strejk och blockad. Besten har fått utveckla sig i frihet.
Under denna vildväxning ha väl många blommor skjutit upp, trots att
trädgårdsmästarens vårdande hand saknats, men ogräset har också
otuktat fått frodas. Det råder nära nog babylonisk förbistring, så
fort talet kommer in på arbetsrätt och avtalsrätt. En fackförenings
ordförande avgör stundom på rak arm, när en blockad är berättigad
eller ej. Att hans omdömeskraft skulle vara så utvecklad, att han
kunde lägga en utan hänsyn till den egna yrkesgruppens eller
fackföreningens intressen objektiv syn på frågan vore för mycket
begärt. Han kräver respekt för blockaden under åberopande av
arbetarklassens solidaritet. Om, som ofta händer, en annan arbetare
tillhörande annat fackförbund får sitta emellan bekymrar icke denna
solidaritetsåskådning.
Om en i en riksorganisation organiserad arbetargrupp anser sig
icke ha fått sina lokala intressen tillgodosedda vid en riksuppgörelse
och därför vägrar rätta sig efter ett av arbetarnas majoritet godkänt
avtal, har den visat prov på bristande insikt i fackföreningsrörelsens
väsen och på bristande solidaritet. Man kan kanske icke anklaga den
därför, enär rättsmedvetandet på denna punkt icke är så väl
utvecklat. Dock: den är en primitiv fackföreningsman som icke förstår att
fackföreningsrörelsen föder sina särskilda förpliktelser. Det är icke
samma sak att få sin lön och sina arbetsvillkor bestämda på enskild
väg och att få dem bestämda medelst riksomfattande avtal, bakom
vilka stå kampdugliga och starka organisationer. Anser man att
fackföreningsrörelsen är arbetarklassen och därmed den enskilda
arbetaren till nytta, och därom råder icke delade meningar, kan man icke,
om de egna intressena någon gång råka i klämma, lägga uteslutande
personliga eller gruppegoistiska synpunkter på lönespörsmål och
arbetsvillkor. Det kan ur enskild synpunkt synas obehagligt att ha
förlorat det personliga greppet på anställningsvillkoren. I och med
att man överlämnat den saken till förhandlingsombud och
förtroendemän har man dock avsagt sig den direkta bestämmanderätten. Detta
gäller så mycket mer som den frihet, arbetaren hade att godtaga eller
förkasta anställningsvillkoren innan fackföreningsrörelsen övertog
den uppgiften, saknade värde. Det var företagaren, som då i regel
enväldigt avgjorde i hur stor utsträckning arbetaren var sin lön
värd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
