Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Demokratien och skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKBATIEN OCH SKÖNLITTERATUREN
167
Detta kan ju synas klart besked, men vad innebär egentligen
satsen, att "om författarna inte vilja skriva, så att folk vill läsa
dem, så kunna de låta bli"? Den innebär kort och gott, att det är
publikens smak och åsikter, som skola bestämma, både vad och hur
författarna skola skriva. Mången god demokrat anser måhända, att
detta är någonting självklart, och de bokanmälare, som satt till sin
uppgift att leda publiken dit de vilja, finna satsen lika självklar.
Självrådighet, opposition, individualism och vad det heter, kan i
denna klassernas och gruppernas tid icke tillåtas. En författare
måste skriva, som man vill ha honom att skriva. Är han olydig,
får han skylla sig själv. Man har då ingen användning för honom.
Han har råkat glömma, att också han är underkastad lagen om
tillgång och efterfrågan.
Alltså, en författare bör framförallt sträva efter, att folk vill läsa
honom, ty, för att citera ett gammalt uttalande av professor Noreen,
"det värsta fel en bok kan ha, är att inte bli läst". Det gäller nu
bara utfundera, hur man bör skriva för att bli läst, och det är kanske
lätt nog. Conan Doyle hittade rätta vägen, hans böcker tillhöra de
mest lästa i hela världen, hans Sherlock Holmes tillhör redan
världslitteraturens galleri av berömdheter, och jag nekar inte till, att också
jag som pojke läste Doyle med nöje. En annan författare, som
förstod att skriva, så folk läste honom, var den för mig endast till
namnet kände författaren till Nick Carter. Det är kanske synd att
nämna Beatrice Harraden i samma andedrag, men till sitt lands
största skribenter hörde hon näppeligen, och ändå gick hennes Skepp,
som mötas i natten ut i minst två miljoner exemplar endast på
engelska. Till jämförelse kan meddelas, att Englands störste
prosadiktare under adertonhundratalet, George Meredith, inte alls kunde
konsten att "skriva, så folk läste honom", han skaffade sig i
livstiden knappast en publik, endast en trång och trofast församling,
och han var gammal och grå, innan han började bli en smula känd
på kontinenten. Till de mest lästa, eller ens mest kända, hör han
knappast den dag i dag. Här i Sverige ha inte många skalder
hunnit den popularitet, som en gång bar upp "Göstas" visor, och på
den tiden, då Ernst Ahlgren och Geijerstam kämpade för livet,
fanns det väl knappt mer än en svensk prosaförfattare, som kunde
"skriva, så folk läste honom", och det var Alfred Hedenstiema
(Sigurd).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
