Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Demokratien och skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
K. G. OSSIANNILSON
Naturligtvis kan det anföras exempel på förträffliga, ja, stora
diktare, som slagit igenom medsamma, men de äro färre, än man tror,
och exemplen på motsatsen kunna mångfaldigas i det oändliga.
Bedan av de uppräknade namnen är det tydligt, att strävan att bli
läst och den tillfälliga publikframgången ej äro de enda ledfyrarna,
som en författare har att styra efter. Hade alla författare blott
haft det målet i sikte, skulle mänskligheten gått miste om mycket,
som den håller högt och heligt. Jag tror inte ens socialdemokraterna
i Sverige skulle gillat en konsekvent strävan mot publikgunstens
irr-sken. Det skulle i så fall berövat dem en hel del av vad Strindberg
givit just dem. Man må inte inbilla sig att Strindbergs "socialism"
gjort honom kärare för den betalande publiken, och man tror väl
inte, att någon skurit guld på att uttrycka den socialt radikala
arbetarmassans åsikter. Är det säkert, att arbetarna själva läsa de
författare, som tolkat deras liv och förhoppningar och fått uppbära
förföljelse för deras skull? Jag vågar svara nej!
När man betänker, att arbetarna äro en av de manstarkaste
klasserna i samhället, och att de numera, tack vare allmän rösträtt i stat
och kommun, äga medbestämmanderätt över de till flera tusental
uppgående folkbiblioteken, så kunde man tro, att arbetarnas
speciella författare skulle tillhöra de mest lästa, men så är långt ifrån
fallet. Den mest läste lyrikern är väl Bertel Gripenberg, och den
mest läste prosatören är väl alltjämt Selma Lagerlöf. Därom är
kanske ingenting att säga, men det bevisar endast, att folkgunst är
en oberäknelig ting, och att en författare ofta måste inrikta sig på
att tjäna samtiden mot dess vilja och utan att kunna påräkna något
slags tacksamhet, ja, utan att ens begära, att man läser och behjärtar
vad han ärligast och vackrast skrivit.
En erfarenhet, som gäller alla tider lika, är den, att man lättast
når popularitet och säkrast behåller den genom att ej alls intressera
sig för kämpande klassers krav och strävanden eller för idéer och
tankar överhuvud. Ju dövare man gör sig för de sociala klagoropen,
ju enklare man fattar sin uppgift, ju mindre man fordrar av sig
själv och andra, desto större utsikter har man att erövra och behålla
en stor publik. I vår tid är denna allmänna sanning ännu
påtagligare än någonsin. Courths-Mahler och Sigrid Undset äro
publikgunstlingar som få. Bägge äro exempel på den tanketomhet, man
numera fordrar som ett villkor för populariteten. Bägge äro också
exempel på den sentimentalitet, som numera ersätter verklig med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
