Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Demokratien och skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATIEN OCH SKÖNLITTERATUREN
169
känsla och verkligt patos. Ett särskilt slags sentimentalitet har just
nu tagit sig uttryck i sensationella självbekännelser av sinnessvag
karaktär, uppseendeväckande, med beundransvärd pressregi
iscensatta omvändelsedramer, postilleliknande utgjutelser eller
psevdofilo-sofiska betraktelser utan ringaste litterärt värde, men med stor
förmåga att fånga missionshuspubliken, en stark och fruktansvärd
skara i vårt land. Kan man producera sig i den genren, ja, då är
ens lycka gjord, men frågan är, om den inledningsvis citerade
socialdemokraten menat just detta med sin maning "att skriva, så att
folk vill läsa en".
Ett sätt att skaffa sig publik är ju att vädja till den tongivande
kritikern för dagen. Det hjälper alltid, d. v. s. om kritikern är
hågad att hjälpa. Det är han, som har slagrutan till våra bokköpares
slumrande miljoner. I tider, då köpepubliken av en eller annan
anledning är ur stånd att reda sig själv inför gåtorna på
bokhandelsdisken, spelar kritikern en huvudroll som ofelbar rådgivare. Ve
dem bland författarna, som kommit på kant med den ledande
kritiken! Och lycklig den, som på något sätt försäkrat sig om
rådgivarens rekommendation! Det är fullkomligt otroligt, vad dylikt
betyder. En av de senaste årens största bokhandelsframgångar
måste helt skrivas på kritikens konto. Boken i sig själv var en
menlös, likgiltig och skäligen tråkig produkt, och enligt vad
bokhandlare försäkrat, ha köpare efteråt beklagat sig. Mången hade ej orkat
genom första kapitlet, och vänligheterna mot kritikern, som
rekommenderat, voro många och sötsura. Framgången av denna bok
(man talar om dussinet upplagor på en säsong) har säkert
förbluffat publiken själv. Men vad gör det? Alstret har gått åt,
författarens bana är tryggad som en ny "best seller", en
Courths-Mahler i byxor och av svensk nation. Och måhända finner den
citerade socialdemokraten, att.så, just så skall man skriva för att
förtjäna titeln författare.
Men då är det synd om litteraturen och kanske också om nationen.
Enligt de flesta större tidningarna beror författarnas misär på,
att de äro för många (författarna nämligen, ej tidningarna, för all
del). Det jämras också varje år om bokfloden, som för varje år
svämmar högre och högre. En flyktig blick på tidningarnas
förlagsannonser, bokhandelsfönstren och boklådsdiskarna tycks be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
