Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Demokratien och skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
K. Q. OSSIANNILSON
mycket "ståtligare" gärning, än om de fortsatt att skriva vers eller
vitter prosa.
Den unge mannen hade teoretiskt sett ej alldeles orätt. Det finns
naturligtvis författare, som ha det bra — och dessa klaga i allmänhet
inte heller. Antingen de äro födda rikmän eller gift sig till pengar
eller ha privata mecenater eller fått Nobelpriset, så ha de rätt små
anledningar att tala om litteraturens betryckta ställning. Det
verkar ju då mycket "förnämare" och "själfullare" att låtsas, som
om ekonomi och litteratur ej hörde ihop. Å andra sidan finns det
vittra författare, som tack vare en oerhörd flit och stor
mångsidighet slå sig igenom år efter år, tills de en vacker dag stupa och
försvinna. Dessa skulle ha skäl att klaga, tycker jag, även om de, tack
vare sitt forcerade arbete, ej just lida nöd. Det skulle nämligen
kunna tänkas, att dessa flitiga arbetare i vingården längtade efter
en smula ro för att kunna samla sig för större uppgifter, innan
dagen är all och natten inne. Skulle det vara så obilligt att hysa
en sådan önskan och hoppas, att nationen, som själv skulle draga
fördel av arbetsron, på något sätt sörjde för de hårdast kämpande?
Rådet att i stället bli kritiker skulle nog behjärtas av mer än en
författare, därest det kunde förverkligas. Men man kunde lika
gärna råda en fattig person att bli miljonär. En av våra kritiska
"högtalare" i pressen lär förtjäna sextiotusen kronor om året på
att rekommendera och missrekommendera litteratur. Det vore inte
alls illa att sitta på hans plats eller åtminstone med hans inkomster.
Det är inte många vitterlekare, som komma upp till tiondedelen av
hans intäkt. När så därtill lägges nöjet att få vara hammare i
stället för städ, att fruktas och betjänas, beprisas och bönfallas,
att med ett ord vara absolut sultan över gracernas och musernas,
sköna rike, att efter sin nyck få avrätta och benåda, ekonomiskt
störta och ekonomiskt gynna vänner, resp. fiender, så tror jag nog,
att mången av skalderna med nöje vore med om byta ut sin svält
och sitt dagliga åtlöje mot det "ståtliga" värvet att få ge lika gott
igen. Men — ett men finnes. Det nämligen, "att till Korintus
hinna gör icke viljan nog". Man kan vara en utmärkt diktare utan
att därför duga till kritiker, liksom man kan vara en mycket båld
kritiker utan att vara ett dugg skald, varför alltså rollfördelningen
gör sig av sig själv. Jag vill för tillfället ej gå in på närliggande,
men kanske alltför personliga detaljer.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
