Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Demokratien och skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATIEN OCH SKÖNLITTERATUREN
173
Det som gör det så svårt för publik och kritik i vår demokratiska
tid att behjärta författarnas läge, är helt enkelt det, att författarnas
krav och klagomål utgöra en kritik av publiken och kritiken, av
den allmänna nivån hos vår demokratiska kultur, och att
tillmötesgåendet av kraven och behjartandet av klagomålen skulle betyda
ett medgivande, en självkritik. Demokratin är ju ett efter långa
strider uppnått lycksalighetstillstånd, och man har fordran på, att
folk nu också skola känna sig lyckliga och belåtna. Men är folk
det? Blir folk det nånsin? Knappast, Men fiktionen måste
upprätthållas. Vi leva officiellt i den bästa av världar, hos oss får varje
verklig förtjänst just den uppskattning och den lön, honom
tillkommer. Och en författare, som under våra rättvist demokratiska
förhållanden ej kan reda sig, har därmed utdömt sig själv som
kompetent inom det skrået.
Ja, så tror mången, men jag har sökt visa, att just i demokratiska
tider, i tider, då furstars och rikmäns mecenatskap ersatts av
publikens eget, just i sådana tider behandlas litterära värden som mest
inkompetent och orättvist. Bokhandeln är ingen rättvis mätare på
verklig storhet och betydenhet. Presskritiken saknar verklig
överblick, tillräcklig tid att smälta, tillräckligt oberoende. Presskritiken
är i själva verket blott ett utskott av representanter för publiken.
Det bästa får aldrig den anbefallning, som kunde bringa det bästa
till de flesta. Det blir det näst bästa, som rekommenderas, ibland
till och med det näst sämsta eller rentav sämsta, och med detta
sämsta eller näst sämsta bespisas folket, och efter detta onaturliga
urval skapas sedan de nya författargenerationerna. Till sist blir
litteraturen tam och tom och andefattig, men det är icke författarna,
som göra den därtill, utan demokratin själv genom sin kritik och
sin köpepublik.
Det är orätt att tro, att författarna, när de söka intressera staten
att hjälpa dem, äro en flock orkeslösa, som vilja underhållas utan
arbete. De vilja tvärtom arbeta så allvarligt och så framgångsrikt,
som det nu endast sällan är dem möjligt att få göra det. De skulle
vilja giva sitt bästa och inte sitt näst bästa. Men detta kunna de
inte få göra, innan demokratin vaknat till självkritisk insikt, och
innan demokratin genom staten skyddar sina sanningssägare, sina
konstnärer, sina diktare mot den korruption, som hotar just från
demokratin. Staten är visserligen på sitt sätt demokratin själv,
men i ansvarskännande egenskapr iny och adlad sinnesförfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
